Ikväll ska det avgöras. Rögle eller Skellefteå till SM-final? Jag måste börja med att erkänna att den här upplagan av Skellefteå är riktigt bra, och personligen anser jag att det är den moraliska finalen vi har sett i den här semifinalserien mellan Rögle och Skellefteå. Det är de två bästa lagen totalt sett, och det lag som går vinnande ur kvällens batalj bedömer jag har riktigt goda chanser att även gå hela vägen. Jag tycker att varken Växjö eller Örebro kan matcha den fart och den fysik som både Rögle och Skellefteå spelar med, samtidigt som deras trupper känns aningen mindre spetsiga totalt sett.
Efter Rögles två inledande vinster trodde jag att Skellefteå skulle få svårt att vända tillbaka serien igen, och att Rögle skulle kunna knipa en av matcherna på bortaplan. I första matchen satte Rögle lite krokben för sig själva genom ett odisciplinerat uppträdande, vilket gav lite för många onödiga utvisningar. Men i match fyra var det Rögle som drev matchen i 60 minuter och med normal utdelning hade man vunnit den matchen under ordinarie tid. I förlängningen kändes det som om Rögle blev mer passiva och lät Skellefteå ta tag i taktpinnen, vilket till slut också straffade sig. De grönvita skapade inte mycket av värde i förlängningen, vilket borde oroa Cam & Co en aning. Hur agerar laget under stark press?
Helt uppenbart växer Skellefteå när de har kniven mot strupen. De lyckas hitta vägar att vinna, även om de bitvis är pressade både fysiskt och spelmässigt. Här spelar sannolikt deras totala slutspelsrutin en oerhört stor roll – många av de bärande spelarna har varit i de här situationerna många gånger tidigare och det märks att de kliver fram och tar mer ansvar när det gäller som allra mest. Rögle har också den typen av spelare, men totalt sett väger slutspelsrutinen väsentligt högre i Skellefteå. Jag räknade på detta tidigare i vintras och har för mig att Skellefteå tillsammans kunde räkna ihop ca 700 slutspelsmatcher, medan motsvarande siffra för Rögle var strax under 300 matcher. Stor skillnad där, alltså.
Det som slog mig i match fyra var att Rögle plötsligt började bjuda på ytor i slottet i slutet av matchen och så småningom även i förlängningen. Plötsligt var det öppen gata rakt in i Rögles zon, där först Oscar Möller tilläts panga in 2-1 i slutet av tredje perioden (ett mål som helt riktigt dömdes bort då Jesper Frödén stod inne i målområdet med båda sina skridskor och skymde Rifalk) och sen Joakim Lindström som i förlängningen avgjorde med ett distinkt skott förbi en chanslös Christoffer Rifalk. Den typen av ytor i så avgörande lägen släpper inte Skellefteå, och det är en skillnad som orooar mig en aning inför match fem. Här känns Skellefteå lite mer konsekventa och tålmodiga än Rögle, som ibland har en tendens att gå ifrån sitt koncept och tappa positionerna i egen zon. Låt oss hoppas att laget och coachteamet har skruvat på de här små, små detaljerna och att vi får se ett rakt igenom homogent och kompakt Rögle i kvällens match.
Förutsättningarna är alltså att Skellefteå spelar sin tolfte match på 18 dagar. Det blir samtidigt Rögle nionde match på 19 dagar, där laget dessutom hade en veckas “break” mellan kvartsfinal och semifinal. Skellefteå har spelat i stort sett hela tiden, och som mest haft två dagars uppehåll under den här perioden. Jag tycker att man kunde se rätt tydliga trötthetstendenser i tisdagens match, så kan Rögle bara vara med en bra bit in i matchen så bör tiden tala för de grönvita. Rögle har dessutom manglat Skellefteå rätt rejält i det fysiska spelet, och leder tacklingsstatistiken överlägset sett över de fyra inledande matcherna. Det är bara att fortsätta på den inslagna spåret och se till att inte ge de gulsvarta en lugn stund någonstans på isen. Sen ska man komma ihåg att Skellefteå är ett lag hemma i Västerbotten och ett annat på bortais. I kvarts- och semifinal har laget så här långt bara vunnit två bortamatcher (båda mot Luleå) av totalt fem, medan hemmafacit är fyra segrar på sex matcher.
Låt oss hoppas att Daniel Zaar är redo för match igen. Det hade varit en skaplig joker att kasta in i ett avgörande läge. Inte minst spelar han en väldigt stor roll för Rögles powerplay. Dett har märkts ganska tydligt i spelet med en man mer på isen, att både han och Everberg saknas i den spelformen. Rögles powerplay har gått lite i stå de senaste matcherna och blivit mer lättläst för Skellefteå, Från sidan känns det som om man inte riktigt vet vem som ska göra vad i de nya konstellationer som uppstått med Zaar ch Everberg borta. Här tror jag mycket på att förenkla och bara försöka få så många puckar som möjligt på mål och där gå på de returer som alltid uppstår. Vi måste även in mer framför Gustaf Lindvall och göra det svårare för honom att se puckarna som kommer. I det spelet har vi varit lite för “mjuka” i både match tre och fyra, anser jag.
Oavsett hur detta drama slutar, kan vi vara extremt stolta över detta Rögle. Vilken säsong det här laget har gett oss! Vi måste ändå älska läget, vi befinner oss i, och det är ju precis den här typen av direkt avgörande matcher som vi som supportrar lever för och längtar till. Lyckan vid vinst vet inga gränser och smärtan vid en förlust tar lång tid att smälta, men det är ju just de skarpa kontrasterna mellan himmel och helvete som är själva själen i supporterskapet. Enda smolken i bägaren är att vi inte får möjlighet att blåsa Skellefteå av isen i en fullsatt, kokande Catena Arena. Men vår tid kommer igen – var så säkra!
Skulle resan stanna här – vilket jag vid Gud inte hoppas – har vi ändå flyttat fram våra positioner rejält inom svensk hockey. Går vi inte hela vägen den här säsongen, är jag övertygad om att Abbott & Co knyter näven i fickan direkt efter att säsongen kan läggas till handlingarna och tar ny sats mot ett mästerskap. Det lovar väldigt gott för föreningens framtid!
Foto: Andreas Ljunggren, Rögle BK
