Säsongen har varit en besvikelse så här långt med skador, sjukdomar och spelare som inte nått upp i nivå. Glädje­ämnena har varit få. Vi är många supportrar som drömmer om krokushockey med friska spelare och där laget växer ut till ett lag. När det varit trassligt med skador och sjuk­domar har flera juniorer fått kliva fram och visa att de är redo för seniorhockey. Tvillingarna från Helsingborg, Axel och Viktor Smeds, har gjort det bra liksom Simon Zether som spelade ihop med bröderna Smeds i Helsingborg. Felix Nilsson har också klivit fram. Imponerande och glädjande för framtiden. Det bästa med att vara supporter är att det kommer en ny match snart igen, glädjen över vinster är lika kort som smärtan efter förluster. Solen går upp imorgon oavsett om Rögle vinner eller förlorar. Skillnaden är att säsongen hittills varit mer regn än solsken.

Att vara supporter till Rögle är en livsstil. Gemenskapen och allt kring laget gör att det finns ett supporterskap till Rögle
som skiljer sig från andra klubbars. När andra arenor och deras supportrar har trummor eller klappor på läktaren så andas det läktarkultur i Catena arena. Stämning kommer från ståplatsläktaren i form av sång, passion och kärlek. Tillsammans delar vi vinster och förluster, i med- och motgång.

Det finns en tro på att laget likt en krokus spränger upp ur jorden. Precis som Karin Boye en gång skrev:

”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka? […]
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.”

Visst har säsongen inneburit smärta och oro men tron på att Rögle ska knoppa och blomma ut när det behövs som mest finns ändå kvar. Tron och gemenskapen gör att vi är på plats match efter match