Med nio minuter och 33 sekunder kvar av premiärmatchen hemma mot Brynäs den 17 september 2022, dunkade William Wallinder in 4-2 till Rögle och vägen mot tre sköna poäng låg vidöppen. Ett mer än lovligt generöst försvarsspel senare, gjorde att det hastigt och mindre lustigt stod 4-4 på resultattavlan med bara ett par minuter kvar att spela. Ett olycksfall i arbetet, tänkte jag då. Det är sådant som händer i en premiär, och Rögle lyckades ju ändå studsa tillbaka och vinna den där matchen på övertid till slut.
Nu står vi här 44 omgångar senare och samma historia upprepar sig gång på gång. Igår var det Linköping som tilläts vända runt en match som vi borde kunnat kontrollera på ett bättrre sätt efter det att samme Wallinder gett Rögle en tvåmålsledning i mitten av den andra perioden. I lördags var det Frölunda som tilläts komma tillbaka från både tre- och tvåmålsunderlägen vid sammanlagt tre tillfällen, och vända runt matchen till sin fördel. Vi har sett samma scenario mot Oskarshamn borta (ledning 4-2 och 5-3), Örebro hemma (ledning 4-2 inför tredje perioden) och Växjö hemma (ledning 2-0). Totalt sett handlar det om 10-12 poäng som vi på olika sätt har låtit glida oss ur händerna på grund av bristande struktur och disciplin i det defensiva spelet.
Det är helt naturligt att ett lag inte är komplett i början av en säsong, och att vissa delar i spelet haltar av en eller annan anledning. Men att det ser ungefär likadant ut i omgång 45 som i omgång ett, är både märkligt och uppseendeväckande. Från sidan undrar man ju verkligen vad laget lärt sig på de 45 omgångar som spelats? Med lite bättre skärpa i defensiven – i kombination med ett bättre målvaktsspel – hade vi fakltiskt kunnat vara med i striden om topp-6 nu, men det tåget gick definitivt efter de bortslarvade poängen i Linköping igår. Nu handlar det om att försöka rädda en plats i play-in och åtminstone få in lite slutspelspengar i kassan.
Jag har dock svårt att se hur vi ska kunna ta oss förbi ett play-in med nuvarande defensiv, inte minst med tanke på att både Clang och Rifalk just nu känns som högst osäkra kort som sista utposter. Jag förstår att målvaktsspelet hänger tätt ihop med försvarsspelet, men jag hävdar ändå att både Rifalk och Clang tagit kliv tillbaka den här säsongen. Här har Chris Abbott helt klart en del att fundera på till nästa säsong. Är Peter Hirsch verkligen rätt man på rätt plats, som målvaktstränare? Är Rifalk verkligen en given etta i ett SHL-lag med ambitioner att vinna titlar? Mina spontana svar på frågorna är nej, då det känns som om att utvecklingen av våra målvakter tyvärr går i fel riktning.
Nu väntar Luleå och ett stekhett Oskarshamn på hemmais under torsdag och lördag. Det lär krävas två segrar i de matcherna för att vi ska sätta oss i en bra position inför de fem avslutande omgångarna, men för första gången på flera år är det svårt att sia om vilket Rögle vi kommer att få se imorgon kväll och på lördag. Spelet spretar åt alla möjliga håll, både mellan och under matcherna. Det är som Forrest Gump säger om bitarna i chokladasken: Man vet aldrig riktigt vad man får. För egen del känner jag en viss uppgivenhet och tänker att det nog vore bäst för alla om säsongen bara kunde ta slut, så att pinan som supporter blir så kort som möjligt. En liten tröst i bedrövelsen är att det trots allt är värre för alla de som håller på HV, Brynäs och Malmö.
