De senaste matcherna har vi sett ett Rögle-spel som jag inte trodde att det här laget var kapabelt att leverera. Om vi bara backar till omstarten mot Mora hemma den 14 november var känslan mer eller mindre uppgiven, och undertecknad skrev då att säsongen redan kändes mer eller mindre död. Jämför gärna den insatsen med lördagens match mot Skellefteå och vi kan bokstavligen prata om skillnader i form av natt och dag. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att uppnå en sådan stor förändring på så kort tid.
Av olika anledningar har poängutdelningen hittills inte riktigt varit i nivå med de spelmässiga insatserna, men med ett något vassare försvars- och målvaktsspel är jag ganska säker på att vi hade vunnit mot både Skellefteå och Djurgården. Kan vi slipa till kanterna i defensiven och kanske också spetsa till backbesättningen, så finns det goda förutsättningar för en betydligt ljusare andra halva av säsongen för Rögles vidkommande.
Men vad är då skillnaden som gör skillnaden? Tränarbytet i sig är inte en tillräcklig förklaring utan den stora skillnaden mot tidigare måste vara Cam Abbott som person och hur han väljer att bedriva sitt ledarskap. Personligen tror jag att allting handlar om engagemang och ett extremt starkt driv att hela tiden bli bättre. Cam Abbott är antagligen en vinnarskalle av stora mått, som hatar att förlora oavsett om det handlar om ishockey eller ett parti kubb en semesterdag. Han är därför beredd att investera massor av både tid och engagemang för att få det här Rögle-laget att lyfta i tabellen, och där tror jag den allra största skillnaden mot den tidigare Eldebrink-eran ligger.
Rent hockeymässigt och teoretiskt ligger säkert Eldebrink på en hög nivå som tränare. Men om vi istället skulle mäta engagemang, driv och intresse för att utveckla ett hockeylag och dess individer, lär förmodligen inte Eldebrink toppa några rankinglistor. Och det är förmodligen just inom de här områdena som Cam Abbott har sina allra främsta styrkor. Han tycks helt enkelt mycket bättre på att locka fram det allra bästa ur varje enskild spelare, i kombination med en tydligare kravbild på både individerna och laget i stort.
Eldebrink representerar ett ledarskap ur den gamla stammen och det passar förmodligen dåligt med de behov som dagens generation av hockeyspelare har. Jag vet inte hur många gånger jag hört märkliga uttalanden från Eldebrink, där han på olika sätt distanserade sig från truppen och individerna. Bland annat uttalade han efter någon av de första matcherna den här säsongen “att det aldrig var någon tränare som behövde tala om för honom att vara redo från första nedsläpp”. Och detta är bara ett exempel av många liknande, där han liksom avsade sig lite av sitt ledaransvar. På den fronten tror jag att det är lite annat ljud i skällan i Rögles omklädningsrum numera.
En annan tydlig skillnad är att den sportsliga handlingskraften också tycks ha ökat. Redan den 25 oktober skrev jag ett inlägg där jag ifrågasatte Cade Fairchilds existens i klubben, men det vara först när Chris och Cam Abbott kom in i organisationen som den amerikanske backens bristande prestationer fick konsekvenser. Jag är fullt medveten om att den här typen av beslut inte enbart handlar om det rent sportsliga utan spelarbudget och totalekonomi är garanterat lika viktiga ingredienser. Men beslutet att peta Fairchild visar ändå på en handlingskraft som lite saknats tidigare, och det sänder samtidigt signaler till övriga spelare i truppen att det gäller att leverera ute på isen för att få spela.
När man ser skillnaderna på såväl träningar som matcher – i kombination med en större handlingskraft i den sportsliga ledningen – känns de två senaste säsongerna tyvärr som förlorade år för Rögles del. Det är bara att hoppas att den gjorda kursändringen inte kom för sent och att förändringen som nu gjorts även räcker för att rädda oss i ett eventuellt kval till våren.
