Sex matcher in på SHL-säsongen 2017/18 kan vi konstatera att Rögle återigen fått en tung start på seriespelet och alla förhoppningar om en pigg nystart har brutalt grusats. Igen… Att älska Rögle BK är sannerligen inte en rosaskimrande kärlekshistoria och som supporter känns det inte riktigt som om kärleken är besvarad från klubbens sida. När man skannar igenom Rögle-anhängares Facebook- och Twitter-flöden går det nästan att ta på besvikelsen och tyvärr börjar det även sprida sig en viss uppgivenhet i de allra mest trogna skarorna. Det här är självklart mycket allvarligt för klubbens vidkommande.
Just nu handlar det om så mycket mer än bara en dålig start. Klubben måste nu på allvar rannsaka sig själv, och en gång för alla reda ut vad det är som gör att resultaten uteblir. Gång på gång på gång. Listan på frågor som jag och många med mig vill ha svar på, växer sig allt längre för varje serieomgång som går. Redan under årets försäsong började mina varningsklockor att ringa. Rögle valde i år att spela endast sju träningsmatcher, varav de allra flesta mot förhållandevis svagt motstånd. Så fort nivån var lite högre uteblev resultaten, med undantag för mötet med ett för dagen svagt Lugano i första matchen under Köln-lägret. Sen blev vi nollade mot Örebro och i genrepet gjorde Karlskrona 4-1 på oss innan de slog av på takten och sen i stort sett spelade av matchen.
Redan här borde kanske den sportsliga ledningen och tränarstaben insett att nivån på laget och spelet inte skulle räcka till när pucken väl släpptes i Malmö Arena den 16 september. Visst, på grund av skador spelade vi i stort sett hela försäsongen med en haltande backbesättning, men i min värld är det sportchefens och tränarnas ansvar att hitta lösningar som gör oss tillräckligt konkurrenskraftiga när säsongen väl drar igång. Med facit i hand kan vi konstatera att laget så här långt blivit brutalt avslöjat och det är befogat att undra vad man sysslat med sedan den första isträningen den 7 augusti. Laget känns inte redo för att tävla på SHL-nivå. Varför så få träningsmatcher och varför inte fler matcher mot tuffare motstånd?
Vi har inte på långa vägar den vassaste truppen i SHL, men att det ska vara så dåligt som det varit under starten köper jag helt enkelt inte. Det innebär oundvikligen att många av frågorna landar hos Masken, Marcus Thuresson och tränarstaben. Nu senast mot Karlskrona gjordes Juhamatti Aaltonen till något av ensam syndabock för de klena resultaten. Det är verkligen att göra det enkelt för sig. Problemen är betydligt större än en enskild spelare. Tränarna säger sig vilja spela ett fartfyllt spel där vi har mycket puck och är laget som driver matcherna, men av det har vi inte sett mer än några enstaka sekvenser i matcherna mot Djurgården och hemmamötet med Malmö. I övrigt är det faktiskt ett spelmässigt mörker. I match efter match ser det tyvärr segt, oinspirerat och glädjelöst ut på isen. Varför?
Det är dags att Masken & Co börjar leverera svar till oss som älskar och följer den här klubben i vått och torrt. Ledningen tycks tro att kärleken är villkorslös, men tålamodet med en partner som inte ger speciellt mycket tillbaka börjar garanterat bli ansträngt. En total skilsmässa kommer det naturligtvis aldrig bli tal om, men gapande tomma läktare i Lindab tror jag tyvärr är en realitet redan i nästa hemmamöte med Färjestad. Förstå mig rätt, vi har nu kommit i ett läge där publikfrågan inte längre enbart handlar om marginalåskådarna, nu är frågan om ens de mest hängivna står ut med tanken på att genomlida ännu en förnedring i hemmaborgen. Ledningen och laget måste ta sig samman och snarast vända den negativa trenden, där en seger borta mot Luleå på torsdag vore en bra början. Jag vet, det låter osannolikt, men hoppet är det sista som överger en kärlekstörstande Rögle-supporter…
