Två poäng borta mot Luleå var ett stort steg i rätt riktning för säsongens Rögle, inte minst med tanke på hur matchbilden utvecklade sig. Som många gånger tidigare fick Rögle aldrig riktigt möjlighet att rida vidare på den goda starten som var resultatet av Bryan Lergs utmärkta prickskytte från blå, utan bara en minut senare låg kvitteringen bakom Pogge. Ett alltför naivt och optimistiskt försvarsspel – den här gången signerat Gagné och Almen – gav Johan Harju fri gata från blå och ensam med Pogge avslutade han kliniskt.
Innan den första perioden var över hade Luleå gjort två ytterligare mål, varav ett i powerplay och ett i boxplay som var en ren bjudning från Rögle. Om vi ska ta Luleås PP-mål först, så var det frukten av ett rörigt och illa organiserat boxplay från Rögle. Jag kan tycka att det blir för passivt långa stunder och jämfört med många andra SHL-lag sätter vi i princip ingen press mot pucken. Det ger motståndarna stora ytor och Luleås 2-1 var en direkt följd av detta. Kanske skulle Pogge tagit Emanuelssons skott, men han var delvis skymd och Luleå-spelaren fick god tid på sig att sikta. Trots bara ett insläppt i numerärt underläge tycker jag att Rögles boxplay känns en aning otidsenligt och att här finns en stor förbättringspotential. Mer press mot pucken/puckföraren och aktivare skridskoåkning hade varit önskvärt.
Kort efter Luleås ledningsmål fick Rögle möjlighet att komma ikapp via ett powerplay, men istället för kvittering kontrade Luleå tre mot en och utökade retfullt enkelt sin ledning. Målet får helt och hållet skrivas på Fairchilds konto (ännu en gång…), som nere från ena hörnet av anfallszonen slår en huvudlös passning in mot mitten av zonen, utan att övriga Rögle-spelare kommit på plats i sina positioner. Kvar blir Lerg med tre Luleå-spelare, och målet var tyvärr ganska givet. Jag undrar hur mycket tålamod det finns med Fairchild, egentligen? Han ska vara en ledande spelare, som inte minst bidrar i det offensiva. I egen zon kan han vara direkt svag i man-mot-man spelet och därmed också en svag punkt i försvarsspelet. Sju matcher in på säsongen ser Fairchild lika blek ut som i inledningen av förra säsongen, och jag hoppas verkligen att här finns mer att hämta. Annars har Masken ännu ett delikat spelarproblem att hantera.
Den andra perioden förrycktes av Rögles många utvisningar och åtta minuter i boxplay på en period utan insläppta mål, är naturligtvis bra. Men det var mer beroende av Pogges storspel i målet än ett briljant boxplay, men det fanns trots allt positiva glimtar i spelet. Uppspelen från egen zon kändes lite rappare och mer direkta, formationen Widing, Connolly och Lerg verkar trivas allt bättre ihop och förstakedjan med Brithén, Hedberg och From skapade bitvis bra tryck framåt.
Så Widings reducering bara någon minut in i tredje kändes logisk, även om det var något av ett slumpmål. Men jag kan känna att Widing fick lite retroaktiv utdelning på tidigare missade lägen och det känns bra att han tycks vara rejält på uppgång formmässigt. Det blir oerhört värdefullt för Rögle framöver. Perioden var till stor del Rögles och det märktes att Luleå var mentalt stukade efter tidigare tappade ledningar, även om man bitvis satte hårt tryck mot Röglekassen. Men Pogge agerade säkert och det måste kännas skönt för Masken att denna sena värvning tycks vara en jackpot. Brithéns kvittering via en Luleåskridsko var inte det snyggaste målet han gjort, men ack så viktigt – inte minst för lagets självförtroende!
Att komma tillbaka från 1-3 och till slut vinna på straffar – avgörande straffen distinkt inskickad av nyss nämnde Widing – kan visa sig vara den vändning som både spelare, tränare och supportrar väntat på. Det är självklart alldeles för tidigt att ropa hej, efter matchen mot Färjestad på tisdag vet vi antagligen mer om denna segern var en tillfällighet eller om det verkligen var ett rejält steg i rätt riktning. Färjestad blir en rejäl värdemätare och något säger mig att den här typen av “underdog”-utmaning kan passa Rögle ganska bra just nu.
