När kroppen satte stopp tvingades han 2013 att sluta med hockeyn endast 30 år gammal. Det blev totalt sex säsonger i Rögle, där han fick vara med om att spela upp klubben i högsta serien två gånger om. Med lite perspektiv på sin karriär känner Andrée Brendheden att han aldrig nådde sin fulla potential och att en portion mental träning förmodligen hade kunnat lyfta honom flera nivåer.
Röglesnack fick ett långt snack med nummer 65, ganska precis sju år efter det att Andrée Brendheden fattade beslut om att hockeyn som spelare var ett avslutat kapitel. En avsliten bröstmuskel gjorde det omöjligt att fortsätta spela på elitnivå. Efter att ha levt ett förutbestämt liv under många år stod han plötsligt inför ett helt oskrivet blad, och Andrée menar att elitspelare måste blir betydligt bättre på att förbereda sig för dagen då hockeykarriären tar slut.
– Jag kunde inte bygga en stor påse pengar på min hockey och det gäller nog för många också i dagens hockeyvärld, även om det är mer pengar nu än när jag spelade.
– Jag hade inte alls någon tydlig bild av vad som skulle ske efter karriären. Alla dessa ryggdunkningar som delats ut genom åren från olika sponsorer visade sig vara löst snack. Där måste hockeyspelare bli bättre på att utnyttja ledig tid. Istället för att titta på film och spela tv-spel finns det oändliga möjligheter till att utbilda sig eller lära sig något som de har nytta av efter karriären.
Betongen fick bekänna färg
Tyringe har länge varit en talangfabrik i skånsk hockey och det var här som en femårig Andrée Brendheden tog sin allra första skridskoskär. I den lilla byn söder om Hässleholm dominerar hockeyn sportutbudet, så valet av sport var relativt enkelt för Andrée även om han även provade på både fotboll och innebandy. Han var länge Tyringe trogen och det var först i 20-års åldern som han valde att flytta på sig och prova sina vingar högre upp i seriehierarkin. Valet föll då på Växjö och spel i Hockeyallsvenskan.
Var det ett medvetet val att stanna så länge i Tyringe?
– Ja, vi hade ett bra division ett lag då och jag hade en ordinarie plats. Vi hade en seriös tränare och vi tränade bra. Dessutom löste klubben lite sommarjobb till ett par stycken av oss i en typ av fadderverksamhet. Det gjorde att man hade det ganska bra på hemmaplan. Vi spelade också i högsta serien med både J 18 och J 20, vilket gjorde att vi ändå mötte lag som Frölunda, HV71, Malmö och Rögle.
Du kom till Rögle inför säsongen 2007/08 och fick direkt vara med om en häftig resa som slutade i Elitserien. Vad minns du framför allt från den säsongen?
– Det är en av de säsongerna som jag absolut har flest och bäst minnen ifrån. Många tongivande spelare lämnade Rögle inför den säsongen, så det byggdes i princip ett helt nytt lag med väldigt många oskrivna kort. Helt otippat fick vi ihop gruppen på ett otroligt sätt och hade väldigt kul tillsammans. Sen hade vi dessutom spelare som Kenny och ”Jacke”, som självklart var extremt viktiga för oss.
– Det var grymt att få uppleva den avslutande kvalserien, med dramatiken som varade ända in i slutsekunderna. Den avslutande matchen mot Mora var en sagolik match, där betongläktarna i den gamla ladan fick bekänna färg. Dessutom var det en kvalserie som för egen del blev lite av ett genombrott, vilket givetvis var lite extra kul.
Höjd kravbild ger framgång
Han var även med om att spela upp Rögle i SHL 2012 och har på nära håll kunnat följa några av klubbens senaste försök i modern tid att etablera sig i landets högsta serie. Det har länge varit ett evigt lindansande mellan de två högsta serierna. Men nu är Rögle inne på sin femte raka säsong i SHL och steg för steg har klubben fått karaktären av ett etablerat topplag på SHL-nivå.
Som tidigare spelare; vad tror du att bröderna Abbott framför allt har förändrat i klubben som gett den här framgången?
– Chris och Cam har givetvis betytt mycket för att förändringen kunnat ske. Men jag tror också att en sådan som Marcus Thuresson betytt nästan lika mycket. Det var under hans period som klubbdirektör som förvandlingen påbörjades. Han fick bort Rögles familjestämpel och lyckades göra klubben mer attraktiv som arbetsgivare. Spelare ville hit och framför allt ville de stanna kvar. Det var inte den klassiska spelarflykten efter varje säsong och lite kontinuitet började att forma sig.
– När sen Chris och Cam kom in tillförde de en energi och drivkraft som passade perfekt in i den processen. De har gjort det förbannat bra och fått Rögle att ta ytterligare steg. Kravbilden inom hela föreningen har höjts och att resultaten nu kommer är ett led av ett långt och hårt arbete. Där finns vägar kvar att vandra på ungdomssidan men det går helt åt rätt håll även där
Hur har ditt liv sett ut efter hockeyn?
– Vi stannade kvar i Ängelholm, då Tyringe inte lockade frugan. Vi har tre grabbar som samtliga spelar i Rögles ungdomslag, där jag hjälper till som tränare och materialare i de olika lagen. Jag är på ishallen nästan lika mycket nu som när jag var aktiv. Tycker det är förbannat roligt i att vara delaktig och kan förhoppningsvis ge något tips barnen kan få nytta av.
– Jag fick ganska direkt efter karriären ett jobb på Vågen Försäkringsbyrå i Ängelholm, där jag jobbar med att hjälpa både privatpersoner och företag med deras pensioner, försäkringar och kapitalplaceringar. Från aktiv idrottsman till kontorsråtta, helt enkelt.
Kändes det tungt att lägga ned karriären så tidigt som du gjorde?
– Det kändes sjukt skönt när jag slutade. Låter kanske märkligt men det är sant. Jag hade en mental kollaps just vid den perioden och tyckte att hockey var allmänt skit. Var utlånad till Karlskrona och bodde där i en möblerad lägenhet. Frugan var hemma med en tvååring och höggravid med nästa grabb. Hunden var nyopererad med något typ av dräneringsrör i baken och där låg jag och tittade i taket. Karlskrona låg dessutom typ sist i Allsvenskan och det var verkligen som att gå från bra nivå till mindre bra nivå.
– Jag fejkade till och med någon skada där för att slippa åka till Mora och få stryk. Så jag satte mig istället på tåget och åkte hem till familjen i Ängelholm. Så illa var det. Jag blev skadad på en torsdag, åkte hem på fredagen och min mellangrabb kom på måndagen. Sen fokuserade jag mer på honom än på rehabilitering. Så när det definitiva beskedet kom i maj månad hade jag rent mentalt slutat drygt sex månader tidigare då grabben föddes.
Finns det något du saknar från hockeylivet?
– Det är väldigt svårt i det vardagliga arbetslivet att få samma adrenalinkickar som du får när du skrinnar ut inför en fullsatt hockeyarena. Det är nog omöjligt om man inte skolar om sig till artist och gör det väldigt bra. Jag har försökt kompensera med att utmana mig i olika fysiska aktiviteter. Gjorde för något år sedan en svensk klassiker som faktiskt också gav en adrenalinkick likt den man kan få i hockeyn. Jag kan också känna lite puls när barnen spelar matcher och det är spännande.
Antiklimax för Rögle
Med lite perspektiv har Andrée insett hur priviligierad han var som kunde spela hockey på heltid, samtidigt som han inte fullt ut uppskattade den tillvaron. Och med lite mer mental träning tror han att karriären hade kunnat lyfta några nivåer över vad det till slut blev.
– Ja, jag var nog lite för nöjd med där jag var för stunden. Bitvis hade jag orimligt höga krav på min egen prestation, vilket ledde till flera mentala härdsmältor.
– Men i slutändan är det trots allt så att man får vara nöjd och stolt med det man åstadkom. Jag är otroligt glad över allt jag fått vara med om och alla fantastiska människor jag träffat under karriären. Jag bär med mig många fantastiska minnen både från Rögle och från andra klubbar jag representerat. Hockeyfamiljen är en speciell familj som jag verkligen uppskattade.
Du bloggar för Betsson på SHL-bloggen. Hur hamnade du där?
– Mårthen Bergman hade läst lite av mina inlägg på twitter och tyckte jag verkade” easy going” och inte allt för grå. Han besökte mig och vi körde igång med SHL-podden. När den sedan varit igång ett tag så fick jag frågan om att även skriva bloggen. Så på den vägen är det.
– När sen SHL-podden satsade lite mer och tog in Fimpen tillsammans med Arla, fick jag hålla mig till bloggen. Den har jag kört några år nu och tycker det är kul.
Har du alltid varit duktig på att skriva?
– Jag har väl alltid haft ett läshuvud och ganska lätt för det mesta inom skolans värld. Skrivandet har jag nog utvecklat efter hand. Det är ju trots allt en blogg, som kan skrivas lite mer som man pratar. I början satt jag i flera timmar med mina texter och skickade dem alltid till min bästa polares fru som är svensklärare för korrekturläsning. Jag fick alltid tillbaka en massa röda kommentarer och överarbetade allt väldigt mycket.
– Nu tar jag det mer avslappnat. Får jag ett kritiskt mejl från någon läsare tar jag åt mig av kritiken, men släpper det ganska fort.
Du brukar avsluta dina inlägg med ”À Bientôt” som betyder typ ”Vi ses snart”. Var kommer detta signum ifrån?
– Läste franska på gymnasiet och gillar språket. Inte för att jag kan prata det, men det är ett vackert språk i både tal och skrift. Ville hitta något eget och körde på den varianten.
Vilket lag vinner Le Mat till våren och i så fall varför?
– Jag tror inte det blir en full säsong, och blir det full säsong så blir det färre antal matcher eller ett annorlunda slutspel. Det ställs in matcher hela tiden och fram till jul kommer förmodligen pandemin smitta ännu fler lag.
– Inför säsongen trodde jag på HV71 men det har ju varit ett sådär tips än så länge. Nu står det i mitt tycke mellan Frölunda, Rögle, Luleå och Färjestad. Men helt ärligt så känns det för tillfället inte ens aktuellt att diskutera Le Mat. Vi ska vara glada om vi får ihop en någorlunda säsong. Riktig antiklimax för Rögle som är på väg att göra två bra säsonger men som inte får ett skit betalt för det.
