Inför kvartsfinalreturen i CHL på bortaplan mot Tappara haltar sig Rögle fortfarande fram denna säsong, på flera plan. Bakslag läggs på hög och växer till tvivel. Till slut riskerar förtroenden att svikta. Allt tålamod har gränser. Sammantaget, att döma utifrån första halvan av denna säsong börjar faktiskt bröderna Abbott för första gången att promenera mig ganska ordentligt på nerverna. Låt mig backa bandet lite och förklara.
Låt mig först förtydliga. Det är inte så att mitt tålamod med bröderna Abbott är slut. Det vore lite förhastat efter en halv säsong av missräkningar efter så många rätt, ett sådant lyft och så mycket framgång under flera säsonger för en klubb som tidigare på sin höjd varit ett “lindansargäng”. Bröderna Abbott förtjänar visserligen kritik just nu, men man ska samtidigt ha i åtanke att de sannolikt ändå är mest betjänta av respekt, stöd och viss arbetsro under en tid av tuffa prövningar.
Det är också helt naturligt så att det bor en liten medgångssupporter i oss alla. Det är alltid roligare att vinna. Det handlar dock inte om det. Förr eller senare kommer alltid även resultatmässiga motgångar. En misslyckad säsong då och då får man ta. Kritiken handlar istället om hur motgångarna kommit till. Och de skulle inte komma redan nu, med färskt rekordöverskott, rekordintresse och nyligen utbyggd arena.
Förra säsongen var väldigt framgångsrik. Men vi hade samtidigt mycket flyt. Det bidrog starkt till att vi vann serien. Ledarskapet, kemin, sammanhållningen och karaktären i laget var kanske avgörande för att man tog sig ända till en imponerande CHL-seger. Kort sagt fick ett vältrimmat tränarteam ut väldigt mycket av sitt manskap, trots att Tambellini agerade centervikarie och trots att backbesättningen länge var ute på väldigt hal is och behövde förstärkas i slutet av säsongen.
Det finns inga gudar eller perfekta människor. Chris gjorde bort sig i våras. Han tog visserligen notis om varningsklockorna, flytet, men tog sedan ändå orimligt stora risker med bygget inför denna säsong. Förlängningen med Sund var såklart fel. Den med Mozik tvivelaktig, kanske lite i brist på annat, men ändå okej kan jag tycka. I sammanhanget förvånade dock värvningen av Kapla. Och det i ett läge när jag fortfarande hade sorg efter att man lite onödigt slarvat bort Johannesson bara för att låta McKiernan spela, som man till slut ändå ville göra sig av med. Värst var ändå att Chris medvetet dröjde med att värva en toppback tills efter säsongsstart. Det är naturligtvis aldrig optimalt att starta med hål i truppen. Speciellt inte i en liten hård serie som SHL, där ett lag måste åka ur, där konkurrenterna förstärker, när vi på förhand visste att det skulle bli tuffare och jämnare än någonsin. Till sist fick vi Klok. Vi hoppas fortfarande att han kan visa sig vara en rejäl förstärkning. Och lite flyt har vi ändå överlevt med hjälp av hittills, att Engström tagit sina jättekliv.
Jag förstår att värvningar som Rosdahl alltid är lite av ett lotteri oavsett hur väl man scoutat. Kanske lite synd att man under säsongsinledningen inte sorterade lite kvickare bland 02:orna och på så vis kunde behållit Strömgren? Eller nä, inte när man ändå hade Tärnström och Ljungman på utlån och Pettersson m.fl i J20 som lovande bredd. Värre var att Chris lämnade största möjliga hål även på centersidan. Det som fortfarande är så oerhört påtagligt i match efter match. Man kan liksom inte gå och hoppas på att Olofsson mot förmodan ska stanna i Sverige med mindre än att man är bombsäker på att Brithén ska spela. Det var naturligtvis helt galet att riskera stå där med skägget i brevlådan, utan båda två. Det hjälper inte att Tambellini “kan” spela center. Eller att Bengtsson gör det trots att han helst inte vill. Inte heller kan man kompensera för en etablerad toppcenter med en uppsjö ungtuppar. Det spelar inte någon roll hur talangfulla och många de är. De kan på förhand aldrig förväntas leda laget eller lastas det ansvaret.
Med allt detta gnälliga konstaterande, som dock inte är en efterhandskonstruktion med facit i hand, vill jag ändå ge Chris chansen att rädda denna säsong och göra bättre ifrån sig inför kommande. Sammantaget tycker jag han gjort sig förtjänt av det. Men jag kan redan känna, att kluddar han till det på liknande vis inför kommande säsong gissar jag att jag kommer att få nog och vara beredd med både motorsåg och avgångskrav nästa höst. Det tilltänkta ordinarie laget, två målvakter, sju backar och tretton anfallare (det är ingen vits att ha fler, för hamnar de på läktaren drar de ändå) ska vara klara den förste augusti. Punkt. Och det kan inte innehålla lika många konstiga förlängningar och nyförvärv som inför denna säsong. Till det naturligtvis lovande bredd i J20 och kanske som nu någon utlånad som extra numerär trygghet i händelse av skadehelvete. I just den delen jobbar man i stort sett helt rätt. Det är snarare så att man kanske roffar åt sig lite onödigt många påläggskalvar utifrån. Kort sagt, man får alltid vara beredd på att något strular varje säsong. Men man kan bygga lite bättre och framför allt bygga klart i tid.
Utöver Chris oförsvarbara risktagande har ett delvis nytt och kanske osynkat tränarteam också haft svårt att nyttja möjligheterna med sitt manskap. Backsidan är visserligen inte bättre än att Hassel framstod som bäst i första träningsmatchen och att junior Engström gör det nu. Genombrottet av den senare tog dock lite tid för tränarna att ta in och dra nytta av, men när Engström nu äntligen släpps fram helt och hållet disponerar man det defensiva manskap man har relativt korrekt. Låt vara att Sund fortfarande får till synes omotiverat mycket istid, men det är kanske ännu rimligt med oceaner av tålamod när killen har chans att tillskansa sig lite självförtroende med finska landslaget, när Kapla är skadad och Engström ska på JVM. Det är av numerära skäl ännu inte riktigt läge att dumpa finnen.
Trots allt laborerande hittills är det för mig häpnadsväckande att tränarna fortfarande inte hittat rätt roller åt anfallarna, åtminstone inte godtagbart många tillräckligt framgångsrika enheter. Man bygger i min värld utifrån centrarna. I returmötet mot Tappara blir det förmodligen ännu en tvivelaktig vända för Bengtsson som center. Det behöver i och för sig inte vara fel. Men det är ett förbaskat hattande med kaptenens position. Jag tror inte just han återfinner sitt rätta jag lättare just av det. Och det är naturligtvis fortfarande helt fel att envisas med Tambellini som center, oavsett vilka vingar han har till hjälp. Ur utvecklingssynpunkt är det för mig riktigt märkligt att man precis nu väljer att avbryta Tärnströms lovande kliv som center. Ferguson verkar åtminstone äntligen få centra skapligt rätt vingar, den gamle parhästen Edström och Sandin som tills han mer konsekvent visar spetsiga takter gärna kan husera i en “fjärdeformation”.
Med tanke på toppcenterhålen förordade jag redan inför säsongsstart att satsa på Larsson. Nu tycker jag det är fullkomligt hårresande att man på något mirakulöst vis fortfarande lyckas undvika använda Larsson som center när man äntligen vågar splittra hans lina. Det känns inte rätt med Bengtsson som center överhuvudtaget och godtyckligt med Larsson och OSL som vingar. Varför inte åtminstone byta plats på Bengtsson och Larsson? Samtidigt är känslan att Kasper blir lite oförtjänt degraderad, även om han säkert kan ha väldigt kul med Pettersson och Tärnström. Sammantaget uppfattar jag forwardstombolan som mer destruktiv än inspirerande. Med andra ord börjar tålamodet så sakteliga tryta också med tränarna. Hoppas att spelarna känner annorlunda.
Självklart hoppas jag att min dåliga känsla inför matchen inte stämmer. Hoppas energin och spelglädjen flödar i Tammerfors och att vi lyckas bärga ett avancemang till semifinal i CHL. Jag tillhör dem som är positiv till turneringen. Jag tycker den är ett kul avbrott i serielunken. Den innebär spännande möjligheter och jag tror att den smakar mer än den kostar i form skador, slitage och ökade svårigheter att få plats med hård träning i schemat. I dagsläget är vi dessutom i starkt behov av segrar och självförtroende. Hittills har CHL-spelet åtminstone kunnat bidra med just det. När vi redan är lite tilltuffsade blir det knappast lättare att ta sig an Timrå och Frölunda härnäst om vi kommer hem med svansen mellan benen. Så under tisdagen håller i alla fall jag tummarna väldigt hårt för att vi avancerar till semifinal i januari.
