Så har vi nått fram hit. Dagen har kommit. Stunden är inne. Det är dags för hockey igen och det känns i hela kroppen. Det spritter, håret reser sig på armarna och jag kan inte låta bli att le.
Här hemma sattes det inte något alarm idag, ändå var det som att kroppen och hela mitt väsen visste att något skulle ske. Vaknade vid sju och kände direkt för att sätta på min bästa spellista med peppande musik. De helgmorgnar jag vaknar tidigt så brukar jag känna någon slags besvikelse, chansen att sova länge har gått förlorad. Det brukar vara liggmärken i ansiktet som sitter kvar till lunch. Med mörka ringar under ögonen och minst en arm som fortsatt sover, eftersom man legat på den halva natten, går man då runt och småsurar ett bra tag in på dagen.
Så är det inte idag. Snarare var det längesedan jag kände mig så här fräsch. Taggad hoppade jag mot badrummet och sjungande klev jag in i duschen med musiken på min stora högtalare. Laddad på ett sätt jag inte varit sedan…ja frågan är om jag varit på dessa nivåer tidigare.
En bidragande faktor till känslan kan vara det faktum att vi nu har gått 18 månader och vant oss vid den ändrade livsstil vi alla tvingats till. Restriktioner. Munskydd. Social distansering. Karantän. Digitala möten. Hemmajobb. Restauranger som stängt innan det blivit mörkt. Det är som att ljuset åter kommit in i livet efter beskedet om att vi om bara några veckor har ett öppet samhälle igen. Detta bidrar nog till den glädje som i alla fall jag känner just nu. Det handlar, i första hand, inte lika mycket om vem som vinner. Det är inte lika mycket “på liv och död.” Snarare känns det lite som att denna fest, som vi kallar SHL, med start idag är ett firande av att vi lever. Det är åtminstone så jag känner. Låt oss hoppas att öppningen av samhället och våra arenor håller. Låt oss hoppas att vi kommit igenom detta nu och att vi fortsatt är försiktiga och tänker på att tvätta händer, hosta i armvecket och så vidare. Sunt förnuft helt enkelt, så ska vi se att social distanslöshet blir det “nya svarta”. Vi byter depp till pepp.
Förväntningarna på årets SHL är enorma. Det känns på förhand som att vi har en öppnare serie än på länge. Fler spelare på riktigt hög kvalitet än på länge. Sportcheferna har gjort sitt och skaffat pusselbitarna. Nu lämnas de över till coacherna som ska sätta ihop det hela. Känns som att det är sju eller åtta lag som på förhand skulle kunna stå där i slutet av säsongen med SM-guldet. Ännu en säsong inleds. Det står 0-0. Det är något magiskt över att öppna text-tv idag och se tabellen, just nu avgjord på alfabetet. Det ska nu avgöras på isen, på 364 matcher följt av slutspel. Hur många är vi ute i landet som just idag känner precis samma glädje? Den gemenskapen skojar man inte bort. Finns det något annat som för ihop detta folk på samma sätt som sport?
Förhoppningarna på Rögle är stora, även de. Är baksmällan efter den tunga finalförlusten borta nu? De grönvita har åter igen satts i en situation där de ska bevisa sig själva genom att fylla stora skor som lämnats i Ängelholm. Så många frågor ska besvaras. Hur kommer denna säsongen gå? Inför säsongen så är försvaret ifrågasatt och forwardssidan urstark. På pappret. Det enda vi vet, det är att laget som kommer ut på isen idag och i alla matcher framöver, de kommer att svettas, kriga och blöda. För klubbmärket. De kommer att granskas, kritiseras och hyllas av oss som tittar. De är våra krigare. Jag tror på dem!
Jag satt häromkvällen och hade inget att titta på. Det blev en klassiker, nämligen Gladiator. Det går att ta med sig mycket ifrån en sådan rulle. Det jag fastnar vid är ett citat som jag tänker att vi kan ta med oss in i säsongen:
“Whatever comes out of these gates, we’ve got a better chance of survival if we work together. Do you understand? If we stay together we survive”
