Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen, men när en ny säsong är igång kommer suget att tycka och tänka om laget i mitt hjärta sakta tillbaka igen. Mer eller mindre över en natt försvann en stor del av det roliga i livet, när säsongen 19/20 tog abrupt slut i mars. Just precis när det roliga skulle börja och Rögle stod inför att spela slutspel på riktigt för första gången på 25 år. Det ska erkännas att det var några tunga dygn i samband med SHL:s beslut att ställa in slutspelet, men samtidigt fanns det ju av hälsoskäl inte något annat alternativ just där och då.
Där och då var jag säker på att publikfrågan skulle vara löst till september när säsongen 20/21 skulle dra igång, men nu befinner vi oss i mitten av oktober och frågan hänger fortfarande i luften. SHL, Svenska Ishockeyförbundet och klubbarna jobbar stenhårt för att Folkhälsomyndigheten och regeringen ska förstå att det är möjligt att genomföra publika arrangemang på ett säkert sätt, med en reducerad beläggning av våra arenor. Hittills har gensvaret från beslutsfattarna varit avvisande, och just nu finns det väl inte särskilt mycket som tyder på att det skulle förändras i närtid. Personligen tror jag att stötestenen är resandet till och från matcherna som är det avgörande, och då i synnerhet för storstadslagen där många är beroende av kollektivtrafiken för att ta sig till och från arenorna. Väl på plats i arenorna är jag övertygad om att klubbarna hade kunnat genomföra smittsäkra arrangemang med exempelvis en 50-procentig beläggning.
Nog om publikfrågan. Rögle har inlett säsongen urstarkt, där enda plumpen hittills är förlusten borta mot Växjö. Spelmässigt har det abslolut inte varit fläckfritt på något sätt, men vinsterna har ändå tagits och det är en egenskap som brukar känneteckna ett topplag. För det är precis vad Rögle fortsätter att vara, trots tappen av klasspelare som Brithén, Curran och Will. Det ska erkännas att jag var kritisk till att Rögle inte lyckades hitta en värdig centerersättare till Brithén och trodde nog att det skulle märkas mer än vad det gjort så här långt. Tambellini rivstartade de tre inledande tävlingsmatcherna i sin nya klubb, och förvandlade ett frågetecken till ett tydligt utropstecken när allvaret drog igång. Men det är för tidigt att dra några säkra slutsatser om Tambellini efter endast tre matcher – vi får nog vänta med ett mer säkert omdöme en bit in i säsongen när han får lite fler matcher efter sin skada.
Samtidigt verkar det som om en spelare som Ryfors tagit ett par kliv ytterligare i sin utveckling och hans inledning har varit över min förväntan. Detsamma gäller för Gelinas, vars starka start gör att hålet efter Curran känns betydligt mindre än förväntat. Även här får vi nog avvakta och se om deras starka trender är hållbara över tid, men så här långt är prestationerna klart över förväntan. Generellt sett är det få spelare som fallit ur ramen och överraskat åt det negativa hållet, och i den kategorin kan jag hittills bara placera Lukas Ekeståhl Jonsson. Personligen hade jag väldigt höga förväntningar på honom, som han tyvärr varit långt ifrån att infria under de sex inledande omgångarna. Defensivt har det sett direkt svagt ut vid flera tillfällen – som mot Örebro senast och även mot Linköping i premiären – och offensivt har det inte heller sprakat om insatserna. Det är möjligt att han håller tillbaka sin offensiv till förmån för backpartnern Gelinas, men det är inte hela förklaringen i så fall. Bitvis har det sett slarvigt och hafsigt ut i passnings- och positionsspelet från hans sida. Här finns förhoppningsvis betydligt mer att hämta.
Brady Ferguson skulle också kunna räknas in i den här kategorin, men med tanke på hans bakgrund och meriter var mina förväntningar på honom väldigt lågt ställda. Han känns som en relativt billig breddvärvning och det är väl ungefär det han har presterat under de inledande matcherna. Brady verkar vara en lojal och hårt arbetande spelare, vilket bör tilltala Abbotts. Det är möjligt att det finns en nivå till att hämta i honom, men jag tror inte att vi ska förvänta oss några direkta stordåd.
Däremot så gör de senaste tillskotten – centern Ben Smith och backen Moritz Seider – att Rögle på allvar börjar se ut som en potentiell kandidat till LeMat-pokalen framåt våren. Hur jag än vänder och vrider på det, är det inte många andra lags trupper i SHL som kan visa upp samma bredd och spets. Det är väl bara Luleå och Frölunda som kan konkurrera. Många har satt frågetecken för målvaktsparet Rifalk-Gustafsson och menat att det drar ned Rögles helhetsbetyg, men det de visat så här långt signalerar klass och trygghet. Och alla vet att Gustafsson är som allra bäst den dagen matcherna börjar gälla något på allvar, vilket han visat med eftertryck i bland annat Frölunda.
Det Ben Smith visat under de två matcher han spelat osar klass och jag skulle bli förvånad om inte Chris i skrivande stund arbetar för en mer permanent lösning än det korttidskontrakt som gäller fram till slutet av november. Jag kan tänka mig att det finns en öppning här och att Adler Mannheim är beredda att förhandla. Dels finns det ett stort frågetecken för när och om den tyska ligan kan starta, dels är DEL en liga där klubbarna till stor del är beroende av publik för sina intäkter. I Tyskland har man inte alls samma nivåer av TV-ersättningar som i Sverige, och utan större publik blir det en tuff ekonomisk vardag för klubbarna. Så därför skulle det faktiskt inte vara någon större överraskning om Smith stannar säsongen ut i Rögle.
Seider har jag svårt att bedöma och det ska bli spännande att se honom i matchspel mot Brynäs på torsdag. Jag såg honom i förra årets VM och även i senaste junior-VM i vintras, och att det är spelare av hög klass råder det ingen tvekan om. Det enda frågetecknet vad jag kan se är om han kan hitta rätt nivå i sitt fysiska spel med de tuffare regler som numera gäller i SHL. Sen tror jag också att det kan komma att krävas en anpassning till den högre farten som gäller i SHL – AHL är dels en långsammare liga och dels annorlunda i det defensiva spelet för backarna. Men Seider verkar vara en smart spelare och han kommer säkert kunna anpassa sig relativt snabbt.
Som ni ser är det många tankar att processa efter ett långt uppehåll – det blev ett både längre och mer ostrukturerat inlägg än vad jag tänkt från början. Men jag hoppas att ni uppskattar comebacken och vill ha mer om Rögle och mina tankar framöver. Jag lovar att öka frekvensen på inläggen, och framför allt att hålla texterna lite kortare!
Vi hörs!
/ Jonas
