Det fanns en tid när man åkte till matcherna i Lindab Arena med ett pirr i magen och en hög förväntan i luften. Man visste på förhand att det skulle bli kul och underhållande, oavsett om det blev vinst eller förlust i matchen. Det fanns en tid när Röglespelarna alltid kom ut som frustande tjurar på det första grönbetet, där motståndarna visste att en match i Ängelholm handlade om att överleva de första 15-20 minuterna. Det fanns en tid när spelarnas glädje och energi smittade av sig på publiken, och där AIA och Högra sitt med gemensamma krafter eldade igång sittplatspubliken till ljudnivåer som få andra arenor kunde mäta sig med.
För varje hemmamatch den här och förra säsongen känns det som om vi kommer längre och längre ifrån den här tiden. Fler och fler läktarsektioner gapar tomma i Lindab Arena och till och med delar av Högra sitt tycks ha kastat in handduken. Och energin på isen har gått från att vara en skarp 1000-wattare till en lågenergilampa. Symptomatiskt blåses det ibland upp en uppblåsbar ram utanför entrén till Lindab med texten “Välkommen till hemmaborgen”, en hälsning som blivit till ett symboliskt luftslott i takt med de resultat och den underhållning som Rögle lyckats erbjuda så här långt i år och under säsongen 2016/17.
Så här skrev en hängiven Röglesupporter på Twitter efter dubbla förluster mot Linköping:
“Sakta dränerar RBKs spel mitt supporterskap på något sätt. Inte så jag blir arg utan mer uppgiven och ointresserad av SHL-spelets tjusning.”
Det här handlar mer om en uppgiven känsla från en enskild supporter och lösryckta åsikter från undertecknad. En titt på statistiken för säsongerna sedan återkomsten i SHL, visar att vårt hemmafacit bara blir sämre och sämre. Jag vet att det är för tidigt för att dra några säkra slutsatser efter bara sex matcher på hemmais så här långt säsongen 2017/18, men trenden är tydlig och den borde ge Rögleledningen kalla kårar.
Säsongen 2015/16 samlade vi ihop anständiga 37 poäng på 26 hemmamatcher. Det var ett bra facit för en nykomling i serien och framför allt så avslutade laget seriespelet starkt. Totalt tog vi elva trepoängare i Lindab den säsongen. Poängsnittet var då 1,42 poäng per match. Klart godkänt för att vara första säsongen i SHL, med en begränsad spelarbudget och relativt orutinerad trupp.
Förra säsongen – som kom att präglas av en skadeföljetong av sällan skådade proportioner – orkade laget endast med att ta tre pinnar i sju av 26 matcher. Totalt blev det 27 poäng och ett snitt per match på 1,03. En klar försämring alltså. Tränare Eldebrink och sportchef Masken skyllde kräftgången på skadorna och brist på kontinuitet, men det är knappast hela sanningen. Från start hade vi inte fler skador än andra hockeylag, och inte var hemmasnittet bättre då. Snarare sämre. På de 13 första hemmamatcherna säsongen 2016/17 samlade vi bara ihop ynka nio poäng och det ger ett snitt på 0,69 poäng per match. Uselt, naturligtvis.
Den här säsongen har inletts något bättre än så på hemmaplan, men vi är inte i närheten av någon statistik som skrämmer SHL-lag ifrån att åka till Ängelholm. Det är väl tyvärr snarare så numera att ett besök i Lindab Arena ses som några av de lättaste bortapoängen konkurrenterna kan plocka. På de sex matcher som spelats hemma hittills har vi tagit en trepoängare och en tvåpoängare, vilket ger ett snitt på 0,83 poäng per match.
Det här är hårda siffror som Rögle borde ta på största allvar och arbeta stenhårt för att förändra. Det är på väg att fullständigt dränera intresset för Rögle BK och det kommer kosta föreningen stora pengar om trenden inte vänds snarast. Uppenbarligen har klubbdirektör och styrelse alltjämt förtroende för den sportsliga ledningen med Andels Eldebrink som huvudtränare i spetsen. För en utomstående supporter ter det sig faktiskt lite märkligt med ovanstående siffror färskt i minnet…
