För första gången på åtta matcher fick Rögle äntligen segerjubla mot Skellefteå igen. Dessutom bättrade vi på vår målproduktion, även om två av målen kom i tom kasse. Inte minst var det både viktigt och skönt att kunna gå till uppehåll med en trepoängare i ryggen och en bruten förlustrad inför andra halvan av säsongen.
Den senaste segern mot västerbottningarna togs hemma i Lindab den 24 oktober 2016, så det var på tiden att vi även städade bort den negativa trenden. För Rögles del är det här på väg att utveckla sig till något av trendbrottens säsong, där vi kliver förbi den ena mentala spärren efter den andra. Och personligen undrar jag om det också inte var något av ett tronskifte som vi bevittnade i gårdagens match, där Rögle är på väg att skaffa sig en position och en identitet som under ett decennium gett Skellefteå AIK närmast osannolika framgångar på isen.
Det räcker att titta på de båda lagens startuppställningar igår för att kunna konstatera att Skellefteå tycks ha frångått sitt framgångskoncept; att förädla unga talanger och ge dem stort förtroende i sina laguppställningar. Nu har man istället ett av ligans mest ålderstigna lag, och skillnaderna i gårdagens laguppställningar var både förvånansvärt stora men också väldigt intressanta med tanke på just Skellefteås historik.
– Skellefteå hade inte en enda spelare under 20 år på isen igår. Rögle hade tre: Höglander, Elevenes och Bondesson.
– Tittar man på antal spelare under 25 år är det även här ett markant övertag till Rögles fördel. Skellefteå hade fyra spelare på isen som är under 25 år: Wingerli, Filip Berglund, Linus Lindström och Hedberg. Rögle hade åtta: Förutom de tre ovan nämnda så är även Jonsson, Sandin, Ryfors, Bristedt och Andersson under 25 år.
– Om man istället vänder på det lite grann och tittar på antal spelare över 30 år, så är det återigen “fördel” Rögle. Igår hade vi tre spelare på isen som fyllt 30: Matson, Sjögren och Widing. Skellefteå hade sju: Aaltonen, Ericsson, Olimb, Lindström, Lindgren, Holloway och Alvarez.
Uppenbarligen har sportcheferna Lindgren och Abbott lite olika strategi vad gäller lagbygge och värvningar, även om det också finns tillfälligheter i form av skador och avstängningar som påverkar de aktuella startuppställningarna. Men i min bok ger ovanstående sammanställning i alla fall en fingervisning om att det här är två lag som är på väg åt två olika håll. Chris Abbott har under lång tid jagat förstärkningar på både back- och forwardssidan men så här långt valt att avvakta för att vara helt säker på att de som ansluter verkligen höjer nivån på laget.
Den strategin har exempelvis gett spelare som Jakob Bondesson och Kevin Wennström både tid och möjlighet att få känna på SHL-spel, där framför allt Bondesson visat att han vill vara med och konkurrera om en backplats. Den tiden och det förtroendet hade de förmodligen inte fått om Abbott valt att fylla på med en eller ett par breddspelare – för bredd hade det förmodligen blivit eftersom det för stunden är ont om spetsspelare på marknaden.
Skellefteå valde nyligen att fylla på med lånet Albin Lundin, Almtuna-spelaren som gjort 15 matcher för Djurgården tidigare under säsongen. Frågan är om Skellefteå hade gjort den här typen av värvning för ett par säsonger sedan? Jag tror faktiskt inte det, utan då hade man hellre valt att fylla på underifrån med egna juniorer. Det här är ytterligare ett tecken på att Skellefteå är på väg bort från den strategi som gett klubben så stora framgångar. Och kanske är Rögle och Chris Abbott på god väg att plocka russinen ur den här “Skellefteå-modellen” och sätta en egen grönvit prägel på den. Det finns mycket som pekar i just den riktningen och då är vi bara i början på en mycket angenäm resa de kommande säsongerna. Med veckans kontraktsförlängningar är i alla fall grunden redan på plats.
