Äntligen ett trendbrott och äntligen en seger! När slutsignalen gick i kvällens match mot Örebro var det nästan så att det gick att höra den kollektiva sucken av lättnad hos både publik, spelare och ledare. Det här var ingen snygg seger på något vis, men det var en seger och en väldigt viktig sådan. Det gick knappast att ta miste på spelarnas glädje efteråt och den tunga inledningen tycks inte ha satt sig på lagsammanhållningen av firandet direkt efter matchen att döma.
Precis som tidigare var Rögles spel krampaktigt långa stunder, även om man i den här matchen ändå spelade sig till fler klara målchanser än tidigare. Och precis som tidigare var både passningsspel och passningstempo av för låg kvalitet genomgående, även om det blixtrade till vid några få tillfällen. Och de gånger man lyckades hålla fast pucken i Örebros zon, skapade man ofta också farligheter framför Kilpeläinen. Som vid 1-0, där Matson och Sandin checkade fast Örebro bakom deras mål och till slut fick ut pucken till en ren Jonas Ahnelöv som kunde sätta dit det så viktiga ledningsmålet. Det var första gången den här säsongen som Rögle fick en ledning att gå på, vilket nog var viktigt för utgången av matchen.
Men det här var ett trendbrott med en del skönhetsfläckar, även om laget ska hyllas för sitt slit och stenhårda arbete i 60 minuter. Det var faktiskt det som var skillnaden mellan lagen idag. Det var många grönvita som gjorde säsongsbästa, som Simon Ryfors, Samuel Jonsson och Taylor Matson. Även Zaar och Brithén börjar att röra på sig, och de drog även med sig Bristedt som också gjorde sin bästa och mest gedigna match så här långt.
Widing blev precis den injektion som ledningen säkert hade hoppats på. Han levererar hårt jobb i alla lägen och går in med 100 procent i varje närkamp. Vi har faktiskt saknat den typen av spelare och man kan tycka vad man vill om Widings hockey, men skillnad gör han. Och inte minst tillför han energi till laget. Plus också för att man idag höll tätt i boxplay. Det såg betydligt mer gediget och samlat ut idag, även om man bitvis trillade tillbaka till gamla synder och pressade vid fel tillfällen samt blev för små i boxen. Men inga insläppta i den här spelformen, vilket får ses som ett stort steg framåt.
Men så till skönhetsfläckarna. Powerplay fortsätter att vara ett riktigt sorgebarn. På sex försök med en man mer på isen, så tror jag att jag räknade till två skott på mål och ett par skott som svepte utanför eller över. Helt ärligt kändes det som om vi inte ens var nära att göra mål i powerplay. Vi saknar helt klart en “playmaker”, som dels kan bidra med att sätta upp ett vettigt spel och dels kan slå öppnande passningar. Just nu har vi stora problem bara att ta oss in i offensiv zon i PP, och det blir ofta stopp i mittzon eller på offensiv blålinje. Detta måste man lösa snarast!
Slutligen; vad ska Christian Thomas tillföra det här laget? Här har vi en tilltänkt spetsspelare som överhuvudtaget inte levererar det han är här för att göra. Idag bänkades han redan i den första perioden, efter några riktigt taffliga byten i fjärdekedjan. Ludvig Elvenes tog hans plats och efter några byten började formationen med Erik Andersson, Höglander och Elvenes fungera betydligt bättre än med Thomas som tredjelänk.
Händer det inget revolutionerande inom kort, blir jag inte förvånad om Thomas får söka sig en ny klubb. Jag sa tidigt den här säsongen att jag inte tror att Thomas spelar i RBK hela säsongen och just för tillfället är det nog ganska låga odds på att den profetian slår in.
