En efter en faller de etablerade spelarna ifrån i ett redan ungt och i delar orutinerat lagbygge. In kommer den ena junioren efter den andra, och fyller luckorna utan att den gröna maskinen slutar att fungera. Visst, maskinen hackar och hostar lite mellan varven, men när matcherna är slut är det ändå Rögle som till slut står det med alla tre poängen. 38 poäng på 16 matcher i SHL. Poäng i tolv raka matcher (14 med CHL inräknat), varav elva vinster (tolv med CHL).
Det borde helt enkelt inte vara möjligt. Precis lika möjligt som det berömda reptricket ni vet, där någon klättrar upp för ett rep som saknar fast förankring i toppen. Men Rögle lyckas göra det ändå, gång på gång. Det är grymt imponerande och ett kvitto på att den spelmodell som har implementerats i Rögle har fått genomslag i hela organisationen. Det känns som om steget från J20 till A-laget har blivit väsentligt kortare under de senaste åren, och den “gröna linjen” tycks fungera väldigt väl.
Igår mot Oskarshamn var det junioren Oskar Hassel som fick kliva in på sex backar sedan Tony Sund tvingats till ett sent återbud. Märktes det? Inte nämnvärt. Hassel spelade rejält och enkelt under sina dryga tolv minuter på isen, mestadels vid sidan av Samuel Jonsson. Enda “misstaget” som jag kunde se var när han tillät den snabbskrinnande Fredrik Olofsson att ta sig in framför Rifalk och skapa en farlig målchans för IKO, men i övrigt var det en fläckfri insats från nummer 32. Hassel hann även med att sätta en rejäl propp på en av Oskarshamns stjärnspelare – Tomas Zohorna – i ett av sina byten.
I gårdagens startande lag hade Rögle alltså hela fem spelare som fortfarande räknas som juniorer: William Wallinder, Oskar Hassel, Philip Granath, Linus Sjödin och Marco Kasper. Lägg sen till att ytterligare en junior – Oscar Johnsson – fick kliva in på fyra kedjor när Anton Bengtsson tvingades kliva av tidigt i den tredje perioden. Så när allting ställdes på sin spets och skulle avgöras, spelade alltså Rögle med sex juniorer på isen. Märktes det? Nej, inte nämnvärt. Det här laget bara fortsätter att överraska oss supportrar och grunden för en riktigt rolig säsong är med råge redan lagd. Nu vet både vi och laget att motgångar och luckor i laguppställningen kan hanteras, vilket borde ge en enorm trygghet när vi väl kommer fram till mer cupartade matcher till våren. Samtidigt tror jag inte att det är hållbart över tid, utan Chris Abbott jobbar garanterat med att hitta lösningar för att både bredda och spetsa sitt lagbygge. Å andra sidan gör resultaten och de fina insatserna av juniorerna att han kan skynda långsamt och vara extremt kräsen i sina val framöver.
En annan viktig faktor är att Catena Arena återigen har blivit den starka hemmaborg som den länge var känd för att vara. Sju raka segrar på hemmais nu och ledning i SHL:s hemmatabell trots att vi fortfarande har färre matcher spelade på hemmaplan än merparten av konkurrenterna. Publiken fortsätter att komma och den här säsongen har Rögle mer eller mindre haft fulla hus i varje hemmamatch. Det är glädjande att klubben äntligen får möjlighet att kapitalisera på den framgångsvåg som man har jobbat sig till under Abbott-eran, efter först ett inställt slutspel och sedan ett publikfritt corona-år. Förhoppningsvis kan vi den här säsongen lägga grunden till fortsatt och långsiktig framgång via ett starkt publiksnitt i Catena Arena och ett långt slutspel så småningom.
Foto: Andreas Ljunggren, Rögle BK
