Att älska sin klubb i motgång är en konstform och som Rögle­supporter har det varit en konstform, åtminstone förr om åren. Visst har man blivit luttrad genom åren, men då fanns det inte några större förhoppningar och ambitioner. Men sedan bröderna Abbotts har mycket förändrats. Rögle blev attraktivt för spelare och NHL-klubbar, sponsorintäkterna ökade och framgångarna på isen var berusande. Rögle blev helt plötsligt en maktfaktor i svensk ishockey. Förväntning­arna på framgångar är det nya normala.

Därför känns de senaste årens utförsbacke så mycket tyngre och ibland också så svårbegriplig. Successivt sämre och sämre resultat. Ändå uppstår det en chock när bröderna Abbott, som står bakom förändringen i Rögle, får lämna. Själv­känslan får sig en törn och man vet inte vad man ska tro. Oron och osäker­heten späs på när känslan är att styrelsen inte har någon plan B utan förändringen var ett självändamål. Det finns fler frågor än svar.

Våndan och vanmakten man som supporter känner när förlusterna radas upp en efter en, och ingen ljusning syns, är
inget kul men det är en del av supporterskapet. Matcherna där Rögle är det bättre laget men får lämna isen utan poäng, då är det tungt. Men det är då laget behöver vårt stöd som bäst och vi behöver varandra som mest.

Oavsett hur djävligt det är så kan det alltid bli lite värre. Fråga vilken fotbollsälskande HIF-supporter som helst. Det som krävs är att man ser sig själv i spegeln utan att komma med undanflykter så upptäcker man två saker. Självrespekten återvänder och det går att förändra sin situation. Oavsett vem som är tränare gäller det att få spelarna att tro på att laget är kapabelt att vinna. Motgångar varar inte för evigt liksom framgångar har en begränsad tid.

Kärleken till Rögle är större än enskilda spelare och tränare. De som bär klubbens färger för stunden har vårt stöd. Vi älskar spelare som visar klubbhjärta. I stunder av motgångar har vi bara varandra. Nu ger vi allt för Rögle resten av säsongen och hoppas på det bästa!