Att gå på hockey är inte hälsosamt. Tänk på de stackare som håller på Brynäs och trots att de får in hemvändare i truppen ändå slåss för att undvika kval i år igen. Eller laget i söder som bygger hockeylag som de bygger hus i Turkiet. Fast som Röglesupporter är jag luttrad även om de senaste åren varit undantag. Årets säsong är ett konstprojekt, konsten i att hitta vägar att inte vinna matcher. Målvaktsspelet varierar mellan höga berg och djupa dalar. I sanningens namn är försvarsspelet allt utom bra. När jag skriver försvarsspel menar jag över hela isen. Mot Malmö hade Rifalk matjord i fickorna och stod på huvudet samt att Malmö hittar vägar att misslyckas varje match. Mot Frölunda blev Rögle straffat på ett helt annat vis. Det är en konst att vinna matcher. Bra lag vet hur man vinner och stänger ner en match. Det krävs endast några som visar vägen och som skapar goda vanor. Fast det krävs även att följarna tar efter. Just nu saknar Rögle det. Ärligt talat saknas det rätt mycket. Pondus, självförtroende och kyla eftersökes.
Charmen med sport är ovetskapen om hur en match slutar. Nerven över att det kan sluta med vinst eller förlust är det som lockar oss till sporten. Kärleken till laget är större än resultatet. Supporterskap är lidande och ångest liksom glädje och kärlek. På läktaren brinner våra hjärtan tillsammans och dunkar som ett. För den som aldrig fått uppleva supporterskap har aldrig riktigt levt. Ikväll lämnade vi ishallen med ett hål i hjärtat, besvikelse och ilska. Att förlora trots ledning på det här viset är inte acceptabelt. Samtidigt är det tjusningen, ovetskapen om hur det ska sluta. Förlusten hör till sporten men vi slipper gärna se förluster som kommer efter laget satt fälleben på sig själva. Det är en sak om motståndaren är bättre eller tävlar hårdare, men det är en helt annan sak när du ser till att motståndarna kan vinna.
Kan ni sluta sätta fälleben på er själva, lära er att vinna och hålla tätt bakåt Rögle? Eller är frågan om ni vill tävla och vinna i varje byte?
