En av vår tids största filosofer, Sylvester Stallone, har sagt: ”I believe there’s an inner power that makes winners or losers. And the winners are the ones who really listen to the truth of their hearts.”
Lika mycket som var bra, var dåligt i matchen mot MoDo igår. Båda lagen tappade spelare i laguppställningen, MoDo var lite mer desperata än vad Rögle var inledningsvis. Motivation slår alltid klass. Modo bjöds på en utvisning och powerplay som lite slumpartat gav dem ledningen. (Everbergs utvisning vill nog domarna glömma att de tog, helt obegriplig). Backcheckingen vid 0-2 lär gett tränarna gråa hår. Trots den ena kallduschen efter den andra så tuggar Rögle på och håller sitt spel vilket ger resultat till sist. Ett fungerande powerplay kommer du långt med.
Passningsspelet har höjts ordentligt och Rögle kommer med fart på ett helt annat sätt än tidigare. Spelet genom mittzonen involverar fler och gör att laget kan anfalla samlat. Igår saknades Kapla och Själin på backsidan men Biber klev fram bra. Framåt är det flera som inte kommit upp i nivå än. Eklind, Petersson och junioren Max Karlsson har mer ishockey i sig än vad de visat än så länge. Varje poäng som tappas gör att Rögle kommer allt längre från topp 6. Konkurrensen är hård och marginalerna små mellan förlust och vinst i varje match. Bra lag förlitar sig på sitt spelsystem och alla klickar i som ett Pergogolv. Vinner gör de som spelar som ett lag och alla underkastar sig systemet och spelar med hjärta. Trots allt tycker jag att Rögle som lag är på rätt väg, kan bara laget fortsätta utvecklas och vara som bäst när det gäller som mest samt vara en maskin genom grundserien så kan vi fortsätta att drömma positiva drömmar.
Sist men inte minst så har ståplats lyckats föryngra, bli fler och skapa stämning även under serielunken. Stämningen och ljudkulissen som skapas gör att Rögle ska upplevas på plats. Fler och fler som är del av stämningen gör att vi-känslan ökar. Grymt jobbat alla!
