Det har bara spelats tre träningsmatcher och det är för tidigt att trycka på panikknappen. Möjligt att min sinnesstämning kring Rögle kanske för dagen också påverkas av en tradig förkylning i sommarvärmen, men känslan är inte bra.
Rifalk har, kanske som Rögle i stort, startat säsongen lite väl sömnigt I det individuella fallet är jag inte alls orolig, men hoppas Clang fick med sig väckarklockan hem från Kanada och är beredd på att spika igen. För nu är det bara ett övningstillfälle kvar mot Växjö, innan det väntar bedrägliga tävlingsmatcher mot förväntat svagare men kanske desto tapprare motstånd i CHL. Det känns i dagsläget faktiskt som att polacker och ungrare med riktigt inspirerade insatser har relativt goda förutsättningar att vålla Rögle vissa besvär. Ett Rögle som hittills sett ganska håglöst ut, och saknat både udd och effektivitet.
Den nye toppbacken lyser fortfarande med sin frånvaro. Wallinder som vi hoppas ska växa ut till toppback denna säsong har varit på JVM. Samtidigt gör Engström, Hassel och Casselsten utifrån sina ingångsvärden lovande insatser. Lesund kommer allt mer in i det. Kapla blir också en tillgång. Sund och Jonsson blinkar till, men har förhoppningsvis väldigt mycket kvar att plocka ut. Mozik gör vad han ska, men ser inte ut att ha använt sommaren riktigt så som jag hade hoppats. Backarnas prestationer pendlar betänkligt överlag. Att det är lite upp och ner under försäsong är okej, men inte för tveksamt, obeslutsamt och inkonsekvent. Jag tror fortfarande att denna lagdel kan bli bättre än föregående säsong. Men det är ännu inte alert, rejält och initiativrikt nog i de bakre leden, sett över hela matcherna. Var är engagemanget och inspirationen, energin och spelglädjen? Hoppas något backpar kan klarna mot Växjö.
Lite så även bland forwards. Man kan inte skylla på avsaknad av centervärvningar, tapp av Brithén och Sjögren eller frånvarande JVM-centrar. En centrallinje med Bengtsson, Tambellini, Ferguson och Larsson som mot HV71 igår är inte helt olik den som vann CHL och serien förra säsongen och den ska duga åt alla SHL-lag alla dagar i veckan. Det är snarare energi, beslutsamhet och konsekvent agerande man saknar även där. Kanske samtidigt en annan likhet med fjolårssäsongen då ett egentligen ganska taffligt centerspel bidrog till hackande prestationer, där tur och skicklighet ofta fick rädda laget.
Spelarmaterialet kan alltid bli bättre. Men det är inte enbart där som skon klämmer. Varför spelar laget inte som man själva vill? Sammantaget är saker och ting helt enkelt ännu för ofärdigt. Man saknar någon pusselbit. Alla har ännu inte visat upp sig. Roller, inte minst centerhierarkin, är nog ännu lite för otydliga och gör några individer tafatta. Undermedvetet skapas en gnutta bekvämlighet eller förvirring bland oklarheterna. Det är inte nu det gäller. Eller, jag ska kanske ändå inte spela här. Vem ska då visa vägen? Kaptensgruppen har ändå i uppdrag att gå i bräschen och agera blåslampa på övriga. Tyvärr har nog även kaptenen och hans assistenter börjat lite för bekvämt och kravlöst. Kanske har tränarna och byggherren Chris tagit lite väl mycket för givet, beträffande ledarskap och självgående energi i denna trupp av svärmorsdrömmar? Identifiera den pålitliga startmotorn!
Jag tycker det är synd att man inte satte press på Larsson direkt, eller gav honom chansen och inspirationen som förstecenter mellan Everberg och Zaar. Oavsett om han förtjänat det eller ej så hade det som jag skrivit tidigare varit rätt tågordning. Jag tror det hade kunnat passa ungefär som med Brithén. Och det var säkert något sådant man hoppades på när man såg Larsson i Mora. Rent psykologiskt riskerar man nu i stället omgående och definitivt slarva bort Larsson som potentiell toppcenter. Man bygger knappast en kille från Hockeyallsvenskan på snart 27 höstar mentalt genom att låta oprövade juniorer gå direkt före. Låt i stället ungdomarna få växa bakom honom och längre fram kanske klättra förbi honom. Slå honom gärna i en ärlig konkurrens. Om de nu förmår det?
Det är inte givet att Kasper och Niederbach eller någon av de andra förstaårsseniorerna blommar precis nu eller ens denna säsong. De lär göra det, men det kan också ta tid, flera säsonger. Genombrottet kan till och med utebli. Därför ska de inte få en gräddfil rakt upp i topp i hierarkin helt utan motstånd, oavsett hur högt draftade och talangfulla de är. Lite upp till bevis först. Och sätt hellre störst press på de äldre, till att börja med åtminstone.
Hursomhelst, tränarna. Ni må redan ha förpassat Tärnström till kanten till att börja med för överskådlig tid. Och Larsson kanske får stanna i de bakre leden? Men när nu alla JVM-spelare är hemma och Kasper förhoppningsvis är frisk, får det vara slut med fegandet och tvekandet. Sluta reservcentra! Oavsett vilka centrar ni vill lita på, sätt för bövelen Bengtsson och Tambellini på kanten där de hör hemma. De må vara dugliga landslagscentrar, men de känns likväl inte helt naturliga och optimala på dylika, ledande positioner. Spika Ferguson som fjärdecenter och låt Larsson och ungdomarna få tävla om centerplatserna ett till tre. Ge dem rejält med förtroende och stöttning.
Jag såg samma tveksamma matchning med Ryfors, under inledningen för två säsonger sedan. Ni tvekade länge då. Gör inte det nu. Satsa på rätt spelartyper på rätt position. Larsson eller ej, har man sagt A får man säga B beträffande det unga gardet. Duger de inte, om resultaten tryter och vindarna blåser hårt framåt jul, så får man såklart se sig om på marknaden. Men om inte tränarna kan vara tydliga blir laget aldrig tydligt.
Risken finns så klart att de unga centrarna blir varma i kläderna först när vi är ganska långt in på säsongen och långt bak i tabellen. Det är en risk Chris medvetet tagit. Kanske föranleder det ännu ett bakvänt beslut, att värva den etablerade centern först i efterhand, när den paradoxalt nog egentligen kanske knappt längre behövs? Lite som förra säsongen, när Kemiläinen precis var klar men knappt längre behövdes när Johannesson äntligen hade hittat helt rätt tillsammans med den likaledes trögstartade Sund.
Jag är förberedd på att det kan bli en ganska tuff säsong för Rögle. Om man inte har lika stor tur och skicklighet som förra säsongen och får snöbollen att rulla rätt inledningsvis tippar det väldigt lätt mot dåligt självförtroende och ett långt och besvärligt krig i botten. Förhoppningsvis kravlar man sig i så fall upp likt Färjestad förra säsongen istället för att kapsejsa som HV71 säsongen dessförinnan. Men risker finns såklart i ett SHL som denna säsong förmodligen är hårdare och jämnare än någonsin. Det kan bli tufft när bygget är lite ofärdigt bakifrån och lite omoget centralt från start. När alla inte varit på plats i förberedelserna och enheterna har svårt att hitta takten. Speciellt när förväntat ledande spelare har svårt att sätta tonen och kaptenerna verkar ha svårt att elda på sina matroser. Nu måste tränarna visa spelidén med hela handen och ställa krav på prestation. Annars blir det svårt att rollbesätta och spåra kemi. Och det kan bli en tyngre säsongsinledning än många förväntat sig.
