Trots riktigt bra spel och ett rejält spelövertag långa stunder, fick Rögle lämna Malmö igår som förlorare och med endast en pinne i bagaget. Mönstret känns igen och egentligen har det sett ungefär likadant ut i de tre senaste matcherna, som totalt resulterat i endast två poäng. Med lite vassare avslut, i kombination med större desperation framför motståndarkassen, kunde Rögle lika gärna ha tagit full pott i matcherna mot HV 71, Luleå och Malmö.
Det är knappast någon slump att vi har svårt att vinna täta och jämna matcher, även om man såklart också kan prata om att det är flyt och enskilda studsar som ofta avgör. Men i Rögles fall handlar det om svårigheterna att sätta dit puckarna när lägena skapas. För vi skapar trots allt många högkaratiga målchanser, men har förtvivlat svårt att utnyttja dem. Ofta hamnar skotten mitt i magplattan på målvakterna, eller så träffar vi målramen som var fallet vid ett par tillfällen i matchen mot Malmö. Små marginaler, javisst. Men samtidigt saknar vi just nu den egenskapen som kännetecknar en utpräglad målskytt: Förmågan att se nätet istället för målvakten.
En titt i den aktuella tabellen visar att det bara är Brynäs bland de nuvarande lagen på slutspelsplats som gör färre mål än oss. Och förutom Brynäs är det faktiskt bara bottenlagen Timrå och Mora som gjort färre mål. Det är naturligtvis inte hållbart i längden om vi har ambitioner att spela slutspel så småningom. För gör man få mål är det tufft att plocka vinster och trepoängare, så ska vi kunna fortsätta klättringen och börja titta uppåt placeringsmässigt så måste laget få igång målproduktionen. Det gäller inte minst i powerplay, där vi fortsatt kämpar med målproduktionen trots att kvaliteten i spelet med en man mer på isen gradvis blivit allt högre. Men vi ligger alltjämt sist i tabellen över PP-effektivitet, med mediokra 16,48 procent. Som jämförelse kan sägas att vi efter 52 omgångar förra säsongen landade på 21,05 procent, en siffra som gav oss en femteplats i den slutliga PP-tabellen.
Nu väntar ett mycket viktigt möte med Skellefteå i morgon, ett lag som vi haft svårt att besegra under våra senaste säsonger i SHL. Årets Skellefteå har så här långt inte varit i närheten av den nivå som kännetecknat laget under en lång rad säsonger, men en titt i laguppställningen skvallrar om att här finns potential så det räcker och blir över. Precis som för oss har det gått väldigt mycket upp och ned för västerbottningarna, även om de fått lite bättre ordning på spel och resultat efter novemberuppehållet. För Rögles del hade det varit välkommet att bryta den rådande förlusttrenden innan den växer sig allt för lång, och att kunna gå till decembervila med en positiv känsla och bibehållet avstånd nedåt i tabellen.
Slutligen; veckans förlängningar med nyckelpjäser som Brithén, Bristedt och Curran visar att sportchefen Chris Abbott bygger det här laget långsiktigt och att det kanske är först nästa år som vi kommer att kunna vara med och utmana lagen i den absoluta toppen av SHL. Håller vi i trenden som vi haft efter den olyckliga säsongsstarten, har vi redan nu tagit ett par kliv uppåt i hierarkin och förhoppningsvis kan den egna självbilden fortsätta att knuffas i rätt riktning. Rögle är numera ett lag att räkna med, och vi är redan nu kapabla att mäta oss med alla motståndare i den här serien. Det som återstår är att höja jämnheten och vara ett topplag över tid. Men det kommer det också, det är jag tämligen övertygad om.
