För bara ett par veckor sedan var vi nog många som räknade med att den här säsongens Rögle hade hittat sin nivå, och att resan mot det första slutspelet i högsta serien på över 20 år skulle bli en förhållandevis bekväm sådan. Efter en vinglig men trots allt rejäl insats mot Malmö den 10 januari och därefter tre raka torskar (varav två på hemmais mot direkta konkurrenter om de där åtråvärda slutspelsplatserna), vet vi att så förmodligen inte blir fallet. Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på det här lagets identitet och karaktär. Det svänger tyvärr rejält mellan de högsta topparna och de lägsta dalarna.
Resultat- och spelmässigt har det nästan gått som allra bäst när vi varit utan några av våra bästa spelare. Som när det var stort bortfall på backsidan i november eller som när både Schira och Curran var borta en period i slutet av december. Känslan är därför att för många spelare tycks tro att “någon annan” ska fixa det när våra på pappret främsta spelare finns med i laguppställningen. Kan vi få alla att göra det hårda jobb som vi bevisligen vet att det här laget är kapabelt till i sina bästa stunder, så är jag övertygad om att man kan hota Färjestad i kvällens match. Men det vill till en minst lika gedigen insats som vi såg för några veckor sedan mot Frölunda och Brynäs på bortais.
Nu verkar det som om Rögle på nytt rör om i sina PP-formationer. Till min förvåning ser det ut som om man återigen väljer att ställa Matt Carey utanför i den här viktiga spelformen. Det beslutet förstår jag helt enkelt inte.
Därför börjar jag allt mer ifrågasätta varför man valde att värva Carey, om man nu ändå inte tänker använda hans ”spetsegenskaper” i PP i form av tekningar och spelet framför motståndarkassen. Dessutom gör sig Carey betydligt bättre som center än som vinge, och den rollen har han inte heller fått en chans att spela sedan han kom till Rögle. Frågan är hur långt laget behöver sjunka innan tränarstaben provar honom i powerplay och/eller som center?
Jag tror faktiskt inte Rögle vann mer än en tekning i powerplay mot Linköping i lördags och så har det i princip sett ut hela säsongen. Vi ligger bra till generellt sett i teckningsstatistiken, men när det gäller att vinna de viktiga telningarna i special teams är känslan att vi är långt efter de främsta lagen. Att ständigt få börja ett powerplay med att hämta puck i egen zon är mentalt jobbigt och Rögle har dessutom haft förtvivlat svårt att hitta vägar in i offensiv zon med en spelare mer på isen. Så varför inte ge Carey chansen? Det finns liksom inte så mycket som kan bli sämre vad gäller powerplay.
Om vi ska ta oss till slutspel, så måste framför allt resultaten på hemmais bli bättre. Vi har tagit marginellt fler poäng hemma än borta (26 mot 22), och i hemmatabellen har vi enbart Timrå, Brynäs och Örebro efter oss. Jag har skrivit det tidigare och det förtjänar att skrivas igen: Hemmaborgen måste återupprättas om vi som förening har ambitionen att bli ett etablerat SHL-lag. Som jämförelse har seriens bästa hemmalag – Växjö – tagit 42 poäng på 18 hemmamatcher. Imponerande, och samtidigt en nivå att sträva efter.
En annan sak som definitivt måste höjas om drömmen om slutspel ska infrias, är vårt målskytte. Tre mål på nio perioder de tre senaste matcherna, är helt enkelt rejält underkänt. Tillsammans med Timrå, Brynäs och Växjö är vi sämst i serien på att producera framåt. Det krävs en större desperation i kampen framför motståndarmålet och framför allt krävs det vassare avslut när lägena väl uppstår. Det börjar därför bli hög tid att visa den rätta karaktären och identiteten nu – för snart går slutspelståget och risken är faktiskt överhängande att Rögle än en gång blir kvarlämnat på perrongen…
