Andreas Lilja är en av de senaste årens stora Rögleprofiler och han var en av nyckelspelarna i laget som tog sig hela vägen till SHL säsongen 2014/15. Nu har det snart gått tre år sedan den allvarliga och olyckliga knäskada som tvingade honom att lägga skridskor och klubba på den berömda hyllan, men hans engagemang för hockeyn är fortsatt mycket stort.
Röglesnack fick en pratstund med Andreas för att bland annat höra hur han ser på dagens Rögle och vad det är som krävs för att bygga vinnande lag.
Hur mycket hockey skulle du säga att det är i ditt liv idag?
– Jämfört med hur det var som aktiv, så tar det naturligtvis inte lika mycket tid och plats längre. Men jag börjar varje morgon med att kolla resultat och highlights från NHL. Jag följer även noga vad som händer i SHL, och då framför allt hur det går för mina tidigare klubbar Rögle och Malmö.
– Tyvärr har jag inte haft tid att se någon match live ännu eftersom jag jobbar så mycket.
Om du ska lyfta fram tre saker som gjorde att du lyckades ta dig hela vägen till NHL och landslaget, vilka tre blir det då?
– Först och främst min träningsinställning. Jag ville träna och gick alltid det där extra steget. Om de andra i laget sprang tio varv, så sprang jag tolv. Om någon gjorde 20 knäböj, så gjorde jag 25. Och så vidare.
– För det andra hade jag en tydlig målbild från början. Redan i tredje klass skrev jag i en uppsats att jag skulle bli NHL-proffs. Det målet höll jag fast vid hela tiden och lyckades ju även uppfylla det som bekant.
– Slutligen skulle jag säga glädjen. Jag har alltid älskat att spela ishockey oavsett nivå och det var nog en av huvudanledningarna till att jag orkade hålla på så länge som jag gjorde.
Du spelade 646 NHL-matcher och 376 i SHL och Hockeyallsvenskan. Utöver spelsystem och rinkstorlek, vad skulle du säga är de största skillnaderna mellan att spela i Nordamerika och i Sverige?
– Jag skulle säga farten och disciplinen hos spelarna. Där borta vet alla precis vad de förväntas göra in i minsta detalj. Jag kunde alltid lita på att mina lagkamrater agerade enligt ett visst mönster. Ingen åker fel och skulle man råka göra det av någon anledning, så får det direkt konsekvenser.
– Oavsett vad man säger så är det inte samma press på enskilda spelare i den svenska hockeyn. Här finns det inte 30 andra spelare som står i kulisserna och väntar på att ta just ditt jobb, vilket såklart påverkar både skärpan och kvaliteten i spelet.
Det pratas mycket om vikten av sammanhållning och rollfördelning för att lyckas i dagens hockey. Vad tycker du är den viktigaste ingrediensen för att bygga ett vinnande lag?
– A och O är att ha ett grundläggande spelsystem som alla litar på. Då finns det alltid en grund man kan falla tillbaka på om det skulle börja gå lite knackigt. Lagsammanhållning är absolut viktigt, men jag köper inte riktigt resonemanget om att det krävs en viss mängd spelare med anknytning till bygden eller klubben för att kunna skapa det. Det kan möjligtvis ge starkare band till ett lags supportrar men för laget i sig spelar det ingen avgörande roll.
– Ofta i NHL blev det som bäst och starkast om det kom många nya på samma gång och från olika delar av världen. Då hade man det gemensamt att bygga en sammanhållning runt. Annars är väl professionell hockey som vilken arbetsplats som helst, det handlar om att göra ett så bra jobb som möjligt och att trivas med sina arbetskamrater.
En av höjdpunkterna i din karriär är självklart Stanley Cup-vinsten med Detroit säsongen 2007/08. Vad hade ni då som gjorde att det gick hela vägen?
– Det är väldigt svårt att lyfta fram ett par enskilda faktorer. Vi hade ett riktigt bra lag flera säsonger i rad då i Detroit och kunde egentligen vunnit vid flera tillfällen. Det är ofta de små detaljerna som avgör och man måste ha en hel del tur för att nå hela vägen fram.
– Om jag ska försöka lyfta fram något, så var det att vi i inledningen av slutspelet bytte målvakt från Dominik Hasek till Chris Osgood. Osgood stod bokstavligt talat på huvudet och tog i princip allt och lite till. Det gjorde att vi vann matcher som vi normalt sett kanske hade förlorat, vilket skapade en grym känsla av oövervinnlighet i gruppen. Det blev nog väldigt avgörande till slut.
Vad tror du krävs för att Rögle ska bli ett stabilt SHL-lag och kunna hålla sig borta från kvalspel till våren?
– Man måste hitta ett lugn i gruppen och som det sett ut nu på slutet verkar det som om man är på helt rätt väg. Som jag sa tidigare krävs det att man har ett grundläggande spelsystem som alla i laget köper till hundra procent. Att man lyckats vända den dåliga starten till något positivt de senaste omgångarna, tror jag gör att årets Rögle kan växa till något riktigt bra. Det stärker gruppen något enormt.
– Jag blir bara irriterad när folk börjar ropa på tränarbyte efter fyra omgångar. Man måste ge det lite tid och ge de nya spelarna en chans att komma in i systemet. Bitvis spelar man en riktigt bra hockey och man har helt klart kapacitet att slå alla lag i SHL. När alla i laget verkligen tror på det, kan det börja hända saker.
Vem är den bästa spelaren du spelat tillsammans med?
– Jag måste få säga en back och en forward. Bästa back är utan tvekan Nicklas Lidström. Bästa forward som jag spelat både med och emot, är Pavel Datsyuk. Alltså, hans träningar och övningar var något utöver det vanliga. Jag minns bland annat när vi tränade man-mot-man, där hans uppgift var att skydda puck, och jag aldrig fick låna pucken hur mycket jag än försökte.
– Självklart är det många namn som skulle kunna platsa här, men de här två sticker ut lite extra.
Kan du berätta lite om ditt liv efter hockeykarriären – var det tufft att lämna rampljuset och de adrenalinkickar som hockeyn erbjuder?
– Rampljuset hade jag inga som helst problem med att lämna. Däremot är det svårt att få samma typ av kickar som man får genom idrotten, det är inget att hymla om. Bara att åka på bortamatch i Mora var en kick för mig, för att inte tala om möjligheten att få spela viktiga och helt avgörande matcher.
-Jag spelar mycket padel idag och får en kick av det, men det är ändå mil ifrån det man upplevde inom ishockeyn. Mentalt var jag inte redo att lägga av och jag hade önskat att jag kunde fått sluta på mina egna premisser. Men nu har jag förlikat mig med att hockeyn är ett avslutat kapitel och att ett nytt inom näringslivet har tagit vid.
Vad gör du idag?
– Jag driver framför allt en padelhall i Helsingborg tillsammans med två kompisar och vi är nu på väg att expandera med fler hallar. Det går fantastiskt bra och det är kul att driva och utveckla ett eget företag.
– Jag är också delägare i ett företag som heter Sluta Gräv. Där jobbade jag på kontor under en period, men det funkade inte för mig att sitta stilla hela dagarna. Det kröp i kroppen till slut, så nu har jag ansvar för deras lager och har även en mindre operativ roll.
Fakta: Andreas Lilja
Ålder: 42 år
Familj: Fru och två döttrar
Bor: Laröd
Gör helst en ledig dag: Tränar på morgonen, umgås med familjen på dagen och spelar padel på kvällen.
Kött eller fisk: Kött
Öl eller vin: Vin
Snö eller sand: Sand
Läser helst: Biografier
Nästa inbokade resa: Åker till Thailand över jul- och nyår
