Rögles inledning på säsong har påmint om en hissreparatör. Först åkte vi bara nedåt och mot slutet har det gått uppåt. Frågan vi alla ställer oss är: Vart är vi på väg? Tittar vi i ett långsiktigt perspektiv finns det få lokalproducerade spelare att tillgå eller hoppas på att de återvänder. Rögle har under många år misslyckats med att producera talanger. Juniorlagen har och består av importer, både från utlandet eller från klubbar från långtbortifrån.

Ett exempel är Felix Nilsson, som kommer från Stockholm och saknar koppling till Ängelholm. Nils Höglander och Adam Edström är två andra talanger som gästspelat i Rögle men som saknar koppling till Skåne. Av dagens talanger är det väl Nils Bartholdsson som kommer från närområdet, Halmstad närmare bestämt. Trots en omfattande ungdomsverksamhet lyckas inte Rögle ta fram några talanger. Inte heller från samarbetsklubbar i närområdet. Närmast är Simon Zether som började i Jonstorp innan han lämnade för att spela i Helsingborg för att sedan hamna i Rögle. Oliver Casselsten från Åstorp spelar numera i Piteå efter junioråren i Rögle.

Att både ha breddverksamhet och vilja utveckla talanger är snårigt. Satsningar på tidig mognad, spelare födda tidigt på året, slår ofta fel. Åtminstone enligt studier som hockeyförbundet gjort. Rögle är duktiga på att ha spelare i ungdomslandslagen men sämre på att förädla talangerna de får till sig. Det är kostsamt. Titta på Skellefteå som lyckas slussa fram unga spelare eller Frölunda som har många potentiella hemvändare i Nordamerika. På frågan om vart är vi på väg och hur vägen ser ut lite längre fram, är det intressant att kolla på talanger och juniorverksamheten. Titta på Brynäs vars gyllene generationer ger spelare som kommer hem och tillför spetskompetens.

Tittar vi på dagens Rögle ökar konkurrensen efter landslagsuppehållet. Carter Ashton är på is och spelare som Calle Själin och Leon Bristedt lär öka konkurrensen i laget. På backsidan finns det lovande juniorer att tillgå men få av dem är härifrån. Gregor Biber har visat upp sig i SHL och är från Österrike. Eric Bürger värvades från Örebro men är ursprungligen från Stockholm. Vladimir Dravecky är en stortalang i J20 som har meriter både från Slovakiens och Tjecikens ungdomslandslag samt har även amerikanskt medborgarskap. Isak Norlin med Helsingborg som moderklubb är den enda närodlade talangen på backsidan.

En talang som SHL klubbarna jagar är Egor Polin, född i Ryssland men har Tranås som moderklubb. Värvades som junior till HV71 men har tagit klivet ned i Hockeyallsvenskan och Södertälje för att få utveckling. Det är ingen spikrak resa upp till SHL eller till NHL. Rögle behöver klubbar i närområdet som de kan slussa spelare till för att utveckla och tillåta spelare att mogna. Allt för många talanger slutar för tidigt, tför att de inte får rätt möjligheter att utveckla sina färdigheter i rätt miljö och omgivning.

Visst går det att värva ihop bra lag som tar SM-guld utan att lyckas i sin ungdomsverksamhet, titta bara på Växjö. De senaste åren har Växjö dammsugit Skåne och Danmark på talanger eftersom det inte är tillåtet att värva spelare i Småland hur tidigt som helst. Victor Stjärnborg från Malmö har etablerat sig i SHL och Anton Linde, född 2006, har fått chansen de senaste omgångarna. Växjö är annars dåliga på att ta hand om och utveckla sina egna spelare. Rögle är inte sämst i klassen utan i princip alla SHL-lag har en läxa att göra. Växjö har ändå ställt frågan på sin spets, bryr sig publiken om vilka spelare som spelar i laget eller är det endast framgång som räknas?

För sponsorerna är det ofta viktigt att de lokala spelarna är de som det satsas på. Fast som sponsor kan det ligga i mitt intresse att en eller flera spelare är de som det satsas på. Frågan återkommer, vart är vi på väg? Vill vi nå framgång till vilket pris som helst? Är en SHL-klubb som vilket företag som helst, där avkastning och vinst ger plus på sista raden eller är hållbarhetsarbetet viktigt på riktigt? Frågan kvarstår, vart är vi på väg?