Det blev förlust för Rögle i den första finalmatchen mot Växjö i Vida Arena. I en jämn match var det till slut Växjös effektivitet som avgjorde, i kombination med att Rifalk kanske inte riktigt kom upp i samma höga nivå som tidigare under slutspelet. Jag tänker framför allt på Växjös avgörande mål, som Christoffer nog gärna skulle vilja ha tillbaka. Den pucken får helt enkelt inte gå in vid första stolpen, när Holmberg har en så pass liten vinkel att skjuta på och dessutom är relativt nära mål när skottet kommer. Surt, men bara att ta nya tag till måndagens match.
Totalt sett kändes det som om det här var Rögles sämsta insats så här långt i slutspelet. Man kom aldrig riktigt upp i de höjderna som laget visade mot Skellefteå, och min tanke är att Cam & Co försökte ge sig in i någon form av taktiskt rävspel med Sam Hallam. Det gjorde att Rögle frångick lite av det som varit så framgångsrikt och vägvinnande i både kvarts- och semifinalen: Det fysiska spelet, farten och den hårda pressen mot motståndarens uppbyggnadsspel. Plötsligt var det väsentligt färre grönvita tacklingar och det var sällan som Växjös backar behövde vända på sig i egen zon. Fortsätter vi att spela på det här sättet, lär det bli svårt att rubba Växjö. Den typen av “skyttegravshockey” behärskar de lite bättre än oss.
Så till måndagens match hoppas jag att man kastat de taktiska direktiven från den första matchen i papperskorgen, och återgår till den Röglehockey som laget har spelat i nio matcher tidigare. Då kommer det att vara Växjö som får reagera på det vi gör, och inte tvärtom. Det fanns såklart sekvenser i lördagens möte som var riktigt bra från Rögles sida, och då framför allt i den första perioden. Men Växjö tillät oss aldrig att komma in i de farliga ytorna i deras zon, där smålänningarna spelar oerhört strukturerat och samlat. Det blir en tuff nöt att knäcka för Rögle, men jag tror som sagt att ett framgångsrecept är att få Växjös backar att vända sig mer än vad man behövde göra i lördags. Nu har vi alltså tre förluster på de fyra senaste slutspelsmatcherna. Ska vi kunna utmana om guldet krävs det att vi vänder den här trenden och snabbast möjligt hittar tillbaka till vinnarspåret igen.
På den efterföljande presskonferensen – som märkligt nog hölls utan representanter för media på plats – gnällde Sam Hallam på Moritz Seider, som han menar får fördelar hos domarna. Hallams tes var att Seider spelar fult med klubba och armar, utan åtgärder från domarna. Ursäkta, men vilket trams! Förvånande att Hallam sänker sig till den här nivån, utan att ha bättre på fötterna än en egen känsla. Kom med konkreta exempel istället för att bara kasta ut ett antagande på måfå. Seider spelar hårt och rejält, och de gånger han använder armarna är det ofta för att skydda sig själv i samband med att motståndarna försöker komma åt honom med offensiva tacklingar. Jag hoppas att Seider själv – men också resten av laget – tar det här märkliga uttalandet från Hallam som extra tändvätska och spelar ännu hårdare fysiskt mot Växjö på måndag. I den första matchen kom Rögle inte ens upp i tvåsiffrigt i antal tacklingar, vilket var väsentligt färre än i matcherna mot Skellefteå.
För Rögles del gäller det att snabbt hitta nycklarna till hur man sårar Växjö på allra bästa och mest effektiva sätt. För det vill nog till att vi kniper en av de här inledande bortamatcherna, även om ett 2-0 underläge i en serie bäst av sju långt ifrån är en katastrof. Men det hade utan tvekan varit ett tufft mentalt utgångsläge, och även medfört en väldigt hård press i match 3 och 4 i Ängelholm. Då blir det verkligen “måste vinna”-matcher för Rögles vidkommande. Jag tror och hoppas att vi kommer att få se en betydligt bättre prestation från Rögle på måndag kväll – sen om det räcker mot ett tajt spelande hemmalag återstår att se.
Rögle, vi ger oss aldrig!
