Efter gårdagens chockbesked, att Lucas Elvenes eventuellt var på väg bort från bandyklubben, pratar kapten Schira i en artikel av Linus Ahlin på hd.se idag om vikten av att laget jobbar tillsammans och tar hand om varandra. Tydligen har Rögle också lyckats ventilera utvecklingsområden i själva spelet denna vecka. Vi fans sitter efter våra första ramaskri kvar som på nålar och undrar vart det ska barka hän, med intrigerna och spelet. Just nu verkar denna säsong bara bli ännu ett turbulent kapitel i lindansargängets historia. Eller får vi likväl se en början på en trend mot att bli ett stabilt SHL-lag?
Det är anmärkningsvärt hur ömtåligt ett förtroende kan vara. Hur snabbt omdömena kan pendla mellan ytterligheter. Det som tidigare upplevts som stabilt och helgjutet i betong, svajar nu likt ett korthus. Hur kunde det bli såhär, och så snabbt? Vad kan och bör hända nu? Svaret på den första frågan är sannolikt väldigt komplex. Vi fans kan egentligen bara spekulera och undra utifrån vad vi säkert vet har hänt.
Vi vet att Eldebrink under sin sista tid i klubben framstod som uppgiven, att han hade svårt att upprätthålla fasaden utåt, sannolikt tappade omklädningsrummet och till slut verkade gå fullständigt tom på idéer. Just nu ser vi liknande symptom hos Cam. All heder åt Thuresson som förra säsongen gav Abbottarna fria händer att styra upp skutan. De gjorde det väldigt snabbt och bestämt. Chris fimpade snabbt rätt spelare och fyllde på med det bästa som fanns för stunden. “Management by fear” eller ej så fick Cam snabbt samtliga spelare att slita som galärslavar åt precis samma håll, oavsett individuell roll. Men kanske glömde Thuresson i samma stund att sätta upp några kontrollmekanismer.
Vad händer den dag den ene eller andre Abbott inte längre lyckas med sitt uppdrag, eller hänger de nödvändigtvis ihop som en enhet? Ska Abbotts även fortsättningsvis ha helt fria tyglar, eller bör även de följa vissa ramar? Hur vet vi att den remarkabla omvandlingen från föregående säsong inte bara var nybörjartur eller en effekt av nyhetens behag? Behöver Abbotts kanske t o m än mer stöd än många andra tränare, just därför att deras karriärer är i sin linda? I korthet kanske man byggde in dagens ömtålighet redan den dag Abbotts anlände?
Vi fans är också förundrade kring själva lagbygget. Chris säkrade snabbt våra två välfungerande målvakter. Forwardssidan blev med tanke på Sjögrens rehabilitering i beräkningen föredömligt bred. Men med lugnet kring Sjögren försvann också alla felmarginaler. Märkligt att man ansåg sig ha råd att vänta på ytterligare en bärande centerpjäs p g a skatteskäl. Matt skulle så klart varit inhyst i Helsingör från start. Så typiskt att han dessutom gick sönder omgående. Trots Ted och alla hårt jobbande centerersättare samt lovande ytterforwards har vi vägt för lätt i serieinledningen. Inte minst har den förväntade spetsen haft svårt att komma till. Vi saknar nog både tyngd och lite elakhet. Men på pappret var vi alla väldigt nöjda med forwardsbesättningen från start. Jag tvivlar faktiskt på att den helt plötsligt blivit så mycket sämre.
Backsidan var ett sorgebarn redan innan Chris och är det fortfarande. Hårde Janne behövde ersättas med någon liknande, fast snabbare och spelskickligare back. Ahnelöv kom dock sent och behövde spela sig i form. Kanske var man tvungna att byta ut Gagné p g a något oförlåtligt? Curran var en chansning som inte heller han var redo från start. Youds var inte klockren ifjol, men kontrakterad även för denna säsong. Borde Chris i sammanhanget ha funnit ny adress till Alen? Han gjorde ju det åt Almen. Stabile Schira kändes ensam och behövde förstärkning. Varningsklockorna skrek för oss som hade sett Jesper Williamsson i tre säsonger, när Chris förlängde ytterligare två år efter bara tre matcher.
Nyheten om Jonsson från de egna leden gladde många av oss, men vi förutsatte att han skulle få minst ett års tillväxt i Hockeyallsvenskan. Det blev svårt att ta till sig Bertov som en fin breddning. När Rasmus försvann blev det totalt sett alldeles för ihåligt. Och varför räknade man överhuvudtaget in Rasmus? Backsidan genomsyras fortfarande av osäkerheter och glädjekalkyler. Vi saknar fortfarande helt någon som Nils Andersson. Med andra ord återfinns Chris missar främst bland backarna.
Den resultatmässigt lyckade försäsongen skylde över svagheterna, haussade upp förväntningarna och lurade oss alla. Vid seriestart förmådde inte backarna hjälpa forwards framåt. Forwards blev för tunna på egen hand. Spelet har totalt sett varit för svagt, manifesterat med ett undermåligt passningsspel och usla special teams.
Matchningen är också något som förbryllat oss fans. Backparen är till synes märkligt sammansatta. Borde inte Bertov – som var Leksands klart bästa back förra säsongen – få plats på sju backar? När någon centerersättare verkar hittat sin plats har denne snart fått ge plats åt en annan. Ytterforwards har alltmer desperat flyttats om, upp och ner i hierarkin, och till och med petats. Det kändes från början som om Cam hela tiden tog små men säkra steg mot den ordinarie uppställning han hade för ögonen men efterhand har tappat tråden. I takt med det har säkert spelarnas förståelse för rollfördelningen minskat.
En tråkig förlustrad, en seger och ett återfall senare diskuteras dessutom skärmytslingar offentligt. Förtroendet för Abbotts gick upp som en sol och riskerar nu att falla ned, platt som en pannkaka, efter bara åtta omgångar. Så vad bör göras nu?
Abbotts mandat, Chris bygge och Cams matchning må alla bidra till problemen. Men oavsett måste man nu följa kapten Schiras klocka ord och arbeta tillsammans. Enkelt uttryckt ser jag tre mer eller mindre rimliga varianter att nå dit. Den första är blodig och kostsam, och innebär antingen revolution eller repression. Abbotts får gå eller husera fritt vilket i sin tur innebär att vem som helst, t o m en Elvenes, kan skeppas iväg och att klubben i förlängningen är beredd att riskera degradering. Jag förutsätter att Thuresson endast välsignar denna väg om han tror att det fortfarande främst är någon slags vek eller klen “lindansarmentalitet” som sitter benhårt i väggarna och spökar. Kanske måste den en gång för alla rensas ut på kort sikt för att kunna lyckas på lång sikt? Men nog skulle det kännas snopet om Rögle redan nu skickar t ex Thomas eller låter Lucas löpa.
En andra variant är såklart fredspipan. Man för en mängd samtal, på tu man hand och i grupp. Cam backar, spelare ber både honom och varandra om ursäkt. Man rensar helt enkelt luften, “röker fredspipa” och börjar om tillsammans.
Det troligaste är att det sannolikt krävs en tredje variant, med ingredienser från de båda tidigare varianterna. Självklart måste allt förtret på något sätt rensas bort för att man slutligen ska kunna ro båten iland. Chris kan så klart bygga om. Men under säsong har fredspipan sina marknadsfördelar. Det borde också vara möjligt att lösa konflikter utan att Abbotts för den skull tappar auktoritet eller ansikte. Tvärtom bör en trygg ledare kunna lösa enklare skärmytslingar och gå stärkt ur situationen. Men till syvende och sist måste spelarna också veta vart skåpet står. Oavsett hur dåligt Chris riggat och hur mycket Cam än skjuter hål i skrovet, måste likaväl order följas. Ordervägrare kan inte vara en del av en framgångsrik besättning, så det kan mycket väl vara så att resan ändå kräver sina offer längs vägen.
Oavsett så blir det spännande att se vad som blir nästa drag från klubben och Abbotts. Fortsättning lär följa!
