Via 3-0 mot Mora visade Rögle att laget nu är moget att även leverera under stark mental press. Kvällens match hade ju snackats upp som säsongens viktigaste så här långt. Och återigen hade en bit över 4000 förväntansfulla åskådare letat sig till Lindab Arena, för att se sina hemmahjältar ta sig över det förhatliga kvalstrecket för första gången på länge. Skulle hemmaspelarna klara av att hantera det trycket, var den stora frågan inför matchen. Det blev ett rungande ja från såväl spelare som tränare, där Rögle såg ut att kontrollera matchen från första till sista nedsläpp.
Visst, inledningen var en aning avvaktande men samtidigt såg det ut att bli precis den matchbilden som förmodligen Cam Abbott och hans kolleger skissat på. Det var endast vid några få tillfällen som Mora tilläts utnyttja den fartfyllda anfallshockey som länge varit klubbens så framgångsrika signum, och hemmalaget gick knappt bort sig vid ett enda tillfälle under matchen. Rögle malde på med sitt spel och vinglade inte vid något tillfälle, trots att matchen länge stod och vägde vid 1-0. Rögle tvingade Mora att börja om i egen zon gång på gång, och det var inte ofta som bortalagets forwards fick möjlighet att komma med fart in i Rögles zon. Och de gånger det hände var Rögle hyfsat välorganiserade i försvarsarbetet.
Det här var femte raka hemmasegern och vi som följt Rögle på nära håll under de senaste säsongerna kan förmodligen inte helt och fullt ta in det vi just nu upplever. Vi är vana vid att behöva vara nervösa hela vägen in i kaklet, trots ledningar med ett par, tre mål. Men vi får nog börja vänja oss vid att det är nya tider nu, och att Cam Abbott på bara ett par månader lyckats sätta ett grundspel som spelarna köper till hundra procent. Det är en fröjd att se! Tänk om Abbott hade fått möjligheten att styra skutan från start den här säsongen…
Men det är ingen mening att blicka bakåt, utan nu tar vi sikte på Örebro i tabellen. Tyvärr lyckades de vinna på övertid mot Linköping, men vi plockade trots allt in ytterligare en poäng på dem. Matchen på lördag blir extremt viktig och jag skulle vilja säga att hela pressen nu ligger på Örebro. Jag hoppas att Rögle kan gå in och köra helt avslappnade, stärkta av dagens seger och det lilla lyftet i tabellen. Via en seger mot Örebro skulle vi kunna sätta ordentlig press på närkingarna också. Det är alltid lättare att jaga än att vara jagad.
Dagens enda minus är alla missade två mot en-lägen. I andra och tredje perioden tror jag att vi hade en handfull sådana chanser utan att kunna utnyttja en enda. Det är inte godkänt. Jag skulle gissa att det spelmomentet kommer att gnuggas lite extra under kommande träningar. Ett annat minus var att Taylor Matson utgick ganska tidigt i matchen – låt oss hoppas att det inte var något allvarligt utan mer en säkerhetsåtgärd.
Nu ser vi fram emot fortsättningen med tillförsikt och jag är ganska säker på att det här laget bara kommer att fortsätta att växa ju längre säsongen går. Det kan absolut fortfarande bli kval men jag tror att både Mora och Karlskrona måste höja sig rejält för att slå det här Rögle-laget över 15 omgångar. I kväll syntes det ingen direkt effekt av Moras tränarbyte, utan det såg i det närmaste mer trubbigt ut än vad det gjort tidigare. Jag tror möjligen att klubbdirektör Hermodsson överskattar potentialen i sin egen trupp…
Rögles tre stjärnor:
- Ville Kolppanen. Given stjärna med sin första nolla i den grönvita dressen. De gånger han sätts på prov agerar han tryggt och säkert, och gör de räddningar som behövs. Idag hade han dessutom bra hjälp av sina utespelare.
- Janne Jalasvaara. Här snackar vi pondus så det räcker och blir över. Blir bara bättre och bättre, vilket lovar gott för fortsättningen. Satsade på ett par rejäla proppar i den första perioden (bl a en rejäl bröstvärmare på blå på Mattias Bromé) och efter det tittade Mora-spelarna sig ängsligt omkring så fort Jalasvaara var på isen. Ovärderlig för Rögles defensiv!
- Alen Bibic. Ser ut att älska varje minut på isen just nu. Inte den mest “flashiga” spelaren men så väl värd sitt mål idag. Någon som sett Alen göra den typen av framstötar mot mål tidigare? Inte jag, i alla fall. Tyder på ett växande självförtroende och backparet Bibic-Jonsson växer för varje match.
