Efter Rögles 6-1 seger mot Örebro på tisdagen, kändes det som att man var tillbaka på ruta ett igen efter gårdagens 5-1 förlust mot Frölunda. Spelet såg till en början lika bra ut som i tisdags, men när Frölunda fick sitt första mål orkade Rögle inte resa sig igen. Den så kallade Abbott-effekten varade alltså tyvärr bara i en match, och som sagt har tvillingarna fortfarande enormt mycket att jobba med.
Jag kan se många likheter mellan årets Rögle och hur det såg ut för Modo säsongen 2015/16, då de åkte ur högsta serien. Ett Modo som inför den säsongen hade klarat av ett negativt kval (4-0 i matcher) och hade dessutom landat många prestigevärvningar i form av Bobby Butler, Ryan Whitney, Noah Welsh, Patrick Dwyer och Maxim Lapierre för att bara nämna några. Laget var därför tippade att hålla till högt i tabellen och det var sagt att dessa före detta NHL-stjärnor skulle bära laget till framgång. Som ni säkert vet blev det precis tvärtom, och laget åkte ur högsta serien efter en snöplig förlust i avgörande matchen mot Leksand.
Rögle, som förra säsongen också klarade av ett negativt kval med 4-0 i matcher, hade inför den här säsongen höga ambitioner och man skulle definitivt vara med i kampen om slutspelsplatserna. Masken hade landat prestigevärvningar i form av Ted Brithén, Juhamatti Aaltonen, Craig Schira, ja ni ser vart jag vill komma. Det är som om Rögle har drabbats av Modo syndromet. Helt enkelt att gå in i en säsong med tron om att man är bättre än vad man är, och att resultaten kommer att komma per automatik. Det är en stor del av anledningen till att man ligger där man ligger i tabellen.
Men hur kom man då till den självbilden om att allt är frid och fröjd? Första säsongen i återkomsten i högsta serien, gick hela laget på ett stort rus samtidigt som andra lag (exempelvis Modo) underpresterade. Det gjorde i sin tur att allt för många spelare övervärderades och fick kontrakt som de kanske egentligen inte borde ha fått. Jag tänker på spelare som Jack Connolly, bröderna Bibic och Ludvig Rensfeldt. Det är några av våra ”core players”, men frågan är om de hade de varit framträdande spelare i något annat lag i serien. Förra säsongen var likt i år, tanken att laget skulle ligga högre i tabellen och ”nästa steg” var slagorden. Men skadorna duggade tätt, vilket också var ursäkten för fiaskot som blev. Kvar i organisationen stod alltså tron på dessa ”core”-spelarna och att med några tillkommande spetsvärvningar skulle laget komma ur bottenträsket.
Nu säsongen 2017/18 kommer den riktiga baksmällan. Skadesituationen kan man inte skylla på längre, utan det är nu det verkligen visar sig hur förblindande en bra säsong kan vara för ett lag. När det direkt visar sig att man inte alls är så bra som man tror, är det enormt svårt att ta sig ur den negativa spiral som bildas. Det är inte bara Modo man kan dra paralleller till, titta bara på Brynäs och hur deras säsong har startat efter fjolårets sm-finalspel.
Tvillingarna Abbott kommer inte att ta Rögle till slutspel den här säsongen, den målsättningen måste laget släppa. All fokus måste ligga på att sätta ett fungerande spel som handlar om hårt jobb och att åka mer skridskor än laget på andra sidan. Utmaningen blir att kunna göra det i 60 minuter, och trots att man släpper in ett mål eller två. Kan man göra det, och rädda sig kvar i högsta serien, är jag väldigt nyfiken på var tvillingarna kan leda klubben i framtiden.
