Det här duger inte

Sex raka förluster. Sju gjorda mål. Ett boxplay som blöder. Ett powerplay som är så långt ifrån SHL-mässigt som det går. Nyförvärv som inte höjer kvaliteten det minsta. Det här duger helt enkelt inte. Inte ens en anständig insats borta mot ett nästan lika trubbigt och svagt HV71 kan ändra på detta faktum.

Det här är fjärde säsongen i rad som vi får en tung inledning, men så här dåligt har det inte varit tidigare – inte ens under förra säsongens fiaskostart. Detta slår allt, tyvärr. Vi ligger ohjälpligt sist i tabellen och sannolikt också i botten i all typ av statistik som går att uppbringa i den här ligan.

Jag vet att det är långt kvar och med en annan historik än vad den här klubben har, är jag säker på att både förtroendet och tålamodet hade varit större hos oss fans. Men redan efter sex omgångar av SHL är både tålamodet på väg att ta slut och förtroendet definitivt kört i botten. Tyvärr. Skillnaden mot tidigare år är att man inför den här säsongen byggt upp förväntningar som varit både orealistiska och naiva med tanke på laget vi ställer på isen. Jag har flaggat för detta vid flera tillfällen, men få har valt att lyssna. Och många förblindades tyvärr också av en försäsong som gick betydligt bättre än vad de tre föregående gjorde.

Jag kan inte riktigt se vad som ska få den här skutan på rätt köl igen. Den som hoppas att Mattias Sjögren ska vara en räddande ängel som lyfter oss från undergången, tror jag kan sluta hoppas. Även om han snart kan vara i spel igen, lär det förmodligen dröja innan han på allvar gör skillnad. Det var trots allt snart ett år sedan han spelade match. Och hur långt har vi hunnit sjunka innan han kan vara tungan på vågen? Och att en enskild spelare ska göra skillnad i ett ihåligt lagbygge, är nog dessutom att hoppas på lite för mycket.

Det finns så många frågor som söker svar just nu. Tyvärr lär vi aldrig få några svar från en förening som inte riktigt har förstått betydelsen av transparens. De bemödar sig inte ens att svara på trevliga mejl när man skriver till dem. På den nivån är det, tyvärr.

Varför befinner vi oss då där vi gör? Jag ska försöka ge några av svaren.

• Hybris deluxe. Förblindade av förra säsongens framgångar, fick man tyvärr en rejäl släng hybris. Att som bröderna Abbott öppet gå ut och leverera en målsättning som förmodligen bara de själva trodde på – innan säsongen ens hade startat – bidrog definitivt till att sätta onödig press på det egna laget. Var spelarna verkligen redo att också skriva under på den här optimismen? Jag tvivlar faktiskt på det och det styrks lite av ett uttalande som Jesper Williamsson gjorde någon vecka innan premiären, där han sa att det alltid är bättre att leverera först och snacka sen. Han anade nog inte hur rätt han skulle få.
• Felvärvningar. Hur kan du redan påstå det, är det säkert någon som frågar sig? Svaret är egentligen ganska enkelt. Det räcker att titta på nyförvärven för att konstatera att här finns en röd tråd. De allra flesta av dem – Sjögren, Zaar, Anderson och Ahnelöv undantagna – saknar helt eller delvis SHL-rutin. SHL är en riktigt bra liga, som det allra oftast tar tid att lära sig att spela i. Det går fort, pressen mot pucken är intensiv och det gäller att vara både snabb i tanke och handling för att kunna prestera bra. Vi har alldeles för många spelare som inte spelat på den här nivån tidigare och att då begära att de ska gå in och vara spelare som gör skillnad, är helt enkelt inte rimligt. Sjögren har inte spelat en sekund hittills. Anderson – en 36-åring som har merparten av sin karriär bakom sig – kommer in den 1 oktober och börjar med att bli skadad. Ahnelöv ansluter sent och är dåligt i form och tillför inte alls den kvalitet som hans lön och meritlista kräver. Han har dessutom varit skadad i hälften av matcherna så här långt. Lägg sen till att vi redan sedan tidigare hade ett antal spelare med begränsad SHL-rutin, så förstår nog de allra flesta att vi har ett lag som totalt sett väger ganska lätt på den här nivån. Vi tappade över 130 poäng efter förra säsongen och jag kan inte riktigt se att Chris Abbott har ersatt dem på ett bra och vettigt sett. Inte ens om Christian Thomas hade överpresterat, vilket han varit fjärran från att göra.

  Alla som följt Rögle de senaste säsongerna vet att defensiven många gånger varit vår stora akilleshäl. Därför är vi nog många som hade hoppats att sportchefen prioriterat att sätta en stabil defensiv på benen till den här säsongen. Att så inte har skett, är väl tämligen tydligt. Och det är inte överraskande alls. Jesper Williamsson har varit ett frågetecken i flera säsonger nu, och ändå väljer Abbott att ge honom ett nytt tvåårskontrakt. På vilka hockeygrunder då, undrar man? Man spetsar sen vidare med Kodie Curran, med noll rutin från SHL och som dessutom har sina främsta styrkor i offensiven. Daniel Bertov har bevisat sig vara en duktig back på allsvensk nivå, men är relativt oprövad på SHL-dito. Han hade garanterat gjort sig bra i ett stabilt lag som Växjö, Frölunda eller Skellefteå, men är nog inte redo att bära en ledande roll i ett hopplöst bottenlag.Slutligen saknas det en riktig playmaker i lagbygget. En spelare som kan sätta upp och styra ett powerplay, och se till att det skapas både tid och ytor för lagkamraterna. Vem ska ta den rollen i det här laget? Jag ser inte riktigt att vi har den spelartypen i år. Connolly hade lite av den egenskapen, men Christian Thomas har det uppenbarligen inte. Och Matt Andersson är inte heller den typen av spelare. Så vem?Jag skulle kunna fortsätta räkna upp och analysera tvivelaktiga beslut och tvivelaktiga värvningar, men det räcker ganska långt med ovanstående för att förstå den prekära situation vi befinner oss i.

• Orutinerad tränarstab. I tränartrion är det bara Roger Hansson som kan skryta med någon vidare SHL-rutin. Både Cam Abbott och Cory Murphy får anses vara gröngölingar på området och det lyser tyvärr igenom. Inte minst när det gäller spelet i special teams. Finns det överhuvudtaget någon plan och struktur för exempelvis boxplay? Och har man överhuvudtaget tränat den här spelformen under försäsongen? Med tanke på hur det sett ut hittills, måste svaret vara nej. Jag tror man skulle kunna ta vilket boxplay som helst från valfritt allsvensk hockeylag och de skulle prestera minst lika bra – och troligtvis bättre – än vad vi gjort hittills den här säsongen. Uselt, är faktiskt det enda ord jag kan komma på. Bara ta Robin Frigrens 1-0 mål idag. Fyra vita stirrar puck – som befinner sig i ofarligt område bakom förlängd mållinje – och till slut är Frigren helt ren framför mål. När vi fick vi senast lika mycket tid och yta i ett eget powerplay? Jag kan svaret. Det händer inte.

På sex omgångar har man alltså återigen lyckats döda all den entusiasm och positiva anda som fanns runt klubben Rögle BK inför säsongen. Det här kommer naturligtvis ha ett pris. Jag förstår att det är väldigt många i såväl supporter- som sponsorkretsar som känner sig blåsta – igen! Det går att luras upprepade gånger, men för varje gång naggas förtroendet i kanten.

Nu skulle jag tro att nivån är långt nere på rött och det vill nog till att ledningen sätter fötterna rätt de kommande veckorna för att åtminstone återbygga en gnutta av det förtroendekapital som förbrukats på bara några veckor. Helt klart ser det inte bra ut. Men nu står vi med det laget vi har. Återigen gäller det att kämpa för överlevnad, även om det återstår hela 46 omgångar av serien och säsongen. Så illa är det nog, tyvärr.