Välj en sida

En ny vecka väntar och därmed nya möjligheter för Rögle att hitta tillbaka till vinnarspåret igen, efter de två senaste förlusterna mot Brynäs och Leksand. På torsdag väntar Frölunda i Catena Arena och på lördag är det bortamöte med Skellefteå – två riktiga toppmöten som kommer vara värdefulla värdemätare för den här säsongens Rögle.

De två senaste matcherna visade att det finns en hel del kvar att jobba med i spelet för de grönvita, även om det också fanns mycket positivt att ta med sig till kommande utmaningar. Det kanske är lite hårddraget, men med bara något högre effektivitet och mer beslutsamhet så hade den enstaka poängen lika gärna kunnat ha varit två trepoängare. Framför allt skulle matchen mot Brynäs ha vunnits med klara siffror. Vinner man skotten med 43-14 och skapar så många högkaratiga målchanser, går man normalt sett segrande ur en sådan match. Då var matchen mot Leksand betydligt jämnare, även om jag tycker att vi även där skapade tillräckligt med klara lägen för att kunna vinna. Om inget annat borde vi ha klarat av att avgöra i förlängningen, när vi fick spela två minuter i fyra mot tre.

Just spelet i numerärt överläge verkar ha gått i stå efter den strålande inledningen i den spelformen de sex första omgångarna. Mot både Brynäs och Leksand har spelet sett statiskt och fantasilöst ut, och motståndarna har relativt enkelt kunnat täcka av de skottalternativ som Rögle gärna söker i båda sina PP-uppställningar. Det känns som om vi saknar en riktig “chef” i den här spelformen, någon som kan bryta mönstret med en genomskärande passning eller ett instick mitt i boxen. Där har vi sällan något hot, utan merparten av avsluten söks från kanterna eller från blå.

Här måste nog Rögle försöka hitta en större variation i sina båda PP-formationer, så att det inte är lika enkelt för motståndarna att läsa passnings- och avslutsvägar. Som jämförelse kan nämnas Leksands första PP-formation med fem forwards på isen; Camper, Chelarik, Hrivik, Zackrisson och Ritola (ersatt av Heineman i lördags) . Den formationen visade upp en helt annan rörlighet, ett högre passningstempo och framför allt en “chef” i egenskap av Carter Camper som styr det mesta av det som händer. Nu resultetrade det inte i några mål för den enheten heller i powerplay, men de få gånger man fick chansen hängde ett mål i luften vid flera tillfällen.

Sen måste effektiviteten och beslutsamheten totalt sett bli mycket bättre när vi väl lyckas skapa våra målchanser. Bara mot Leksand skapade vi tre klara två mot ett-lägen, varav ett i numerärt underläge. Inget av dessa lägen resulterade i någon nämnvärd farlighet, vilket såklart är ett underbetyg för ett förväntat topplag som Rögle. Leksand fick ett motsvarande läge och då låg pucken direkt i nätmaskorna bakom Johan Gustafsson. Mot Leksand var Ryfors något av missarnas man. Inom loppet av tio minuter i andra perioden missade han två helt öppna lägen, där det måste bli åtminstone ett mål för att vi ska kunna vinna den här typen av jämna matcher.

Även om vi har fyra jämna kedjor som kuggar i helt ok, så känns det inte som om vi ännu har hittat helt rätt i någon av formationerna. Det blir liksom lite medelbra rakt över hela linjen. Personligen förstår jag inte Fergusons obrutna förtroende hos tränarstaben. Jag tycker inte han tillför tillräckligt mycket för den speltiden han just nu får. Samtidigt känns Anton Bengtsson vilsen som vinge och för lagets bästa anser jag att han bör återbördas som center snarast möjligt. Och vaför inte på bekostnad av just Ferguson. Det kanske inte skadar att testa den sistnämnde som ytterforward ett tag?

Jag tror därför vi kommer att få se en hel del rockader mot Frölunda på torsdag. Men vem som byter plats med vem återstår att se…

Kommentera